EU-ledarnas bråk: Inställda luncher och surt brev

EU:s två tyngsta makthavare tycks ha allvarliga samarbetsproblem. Möten har ersatts med brev och resor sker allt mer sällan tillsammans.

Relationen uppges knaka rejält mellan Ursula von der Leyen och Charles Michel.

Officiellt bedyras att det inte råder några problem mellan kommissionsordföranden och rådsordföranden – EU:s två tyngsta makthavare i Bryssel.

Tecknen är ändå tydliga.

De gemensamma luncharbetsmöten som tidigare fanns regelbundet inskrivna i deras kalendrar har nästan helt försvunnit.

Resor görs allt oftare på egen hand, snarare än i par.

Brev tycks ha blivit ett allt vanligare sätt att kommunicera mellan byggnaderna – varpå innehållet dessutom börjat läcka ut i pressen på ett helt annat sätt än förut.

”Ständig kamp”

När nyhetssajten Politico Europe grävde ner sig i relationen i höstas gavs diverse svidande omdömen, om än bara anonymt.

– Kommunikationen har fullständigt brutit ihop, hävdade en tjänsteman.

– Det är en ständig kamp för att få båda sidor att dela information med varandra, sade en annan.

Den stort uppmärksammade artikeln kom sedan Michel i ovanligt bryska ordalag i ett brev krävt att kommissionen skulle komma med ett pristaksförslag på energiområdet.

Och den följdes av att rådsordföranden sedan åkte till Kina på egen hand för ett möte med president Xi Jinping. Ursula von der Leyen åkte i stället till Dublin.

Dubbelkommando

Systemet med en ledarduo i EU etablerades med Lissabonfördraget och har fungerat sedan 2009. Först var tanken att skapa en EU-president som främsta ansikte utåt, men det föll på medlemsländernas oro över att presidenten skulle bli alldeles för stark och ställa de egna stats- och regeringscheferna i skuggan.

I stället sköts allt via ett dubbelkommando där rådsordföranden håller i stats- och regeringschefernas toppmöten, som lägger ut de breda linjerna i EU-samarbetet, medan kommissionsordföranden sköter det löpande och ser till att förvandla linjerna till konkreta förslag.

För det mesta har systemet fungerat väl, inte minst mellan förre rådsordföranden Donald Tusk och förre kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker som hade en uppenbart god relation 2014-19.

Soffskandal

För Michel och von der Leyen har det varit knaggligare. Deras ökända besök i Turkiet våren 2021 pekas ut som ett avgörande tillfälle, med stor besvikelse från von der Leyens sida om att Michel inte ingrep när bara han fick en stol i ett möte med president Recep Tayyip Erdogan. Von der Leyen hänvisades i stället till en soffa.

Samma år konstaterades att samarbetet även knakade på lägre nivå mellan duons stabschefer Björn Seibert (hos von der Leyen) och Frédéric Bernard (hos Michel).

– Ibland känns det som om de ska börja slåss, sade en källa till italienska tidningen Il Foglio.

En besvikelse

Insatsmässigt har framför allt von der Leyen fått gott beröm under sina år sedan tillträdet. Tyskan, som många såg som en kompromisskandidat och tämligen svag i sin tidigare roll som försvarsminister, har under coronakris och Ukrainakrig framstått som EU:s stora samlande ledare. Michel har å andra sidan fått kritik för ständiga omflyttningar i toppmötesprogrammen och allt mer kommit att ses som den franske presidenten Emmanuel Macrons förlängda arm i Bryssel.

– Ärligt talat är ju åsikten att Michel har varit en besvikelse medan von der Leyen har överträffat förväntningarna, sade en nöjd kommissionskälla till Politico Europe i höstas.

EU-val väntar

Samarbetssvårigheterna tycks samtidigt inte nämnvärt ha påverkat EU-arbetet negativt. Ukrainakriget har gjort medlemsländerna mer eniga än på många år och har bidragit till ovanligt snabba uppgörelser även på exempelvis klimatområdet.

Mycket kan dock hända när EU nu rör sig allt närmare nästa stora valrörelse om ett drygt år. Efter EU-valet i maj 2024 kommer Charles Michel inte längre kunna sitta kvar, då det är max två stycken 2,5-årsperioder som gäller för rådsordförandeposten.

Om von der Leyen vill fortsätta är ännu oklart – även om hon får.

När de tunga EU-posterna ska fördelas av EU-ländernas stats- och regeringschefer sker det via ett komplicerat kompromissande mellan olika väderstreck och politiska grupperingar där det gäller att inte vara för svag – eller stark – för att bli utvald.