Vittnesmål från 16 tidigare anställda hos Massi Fritz
Uppdaterad 2018-03-10 | Publicerad 2018-02-22
200 sekunder - Stjärnadvokaten200 sekunder har talat med 16 tidigare anställda hos Elisabeth Massi Fritz – tillsammans har de arbetat på hennes advokatbyrå under många år.
De är alla jurister och har intervjuats var för sig.
Nästan alla är mycket rädda för att medverka.
Här är deras berättelser.
1. Det var en jätterolig arbetsplats på det sättet att det var många och intressanta mål, men hennes ledarskap är gränslöst, hon spelade ut oss mot varandra, hon var manipulativ och hotade med repressalier som att sänka våra löner. Hon tillrättavisade inte för att lära upp och stärka någon utan för att bryta ner och försvaga den personens självkänsla så att hennes metoder inte skulle ifrågasättas. Det är många som är rädda för henne, de har varit utsatta för henne. Hon har inflytande och hon kan förstöra tio års arbete för en ung jurist. Advokatsamfundet vet allt det här. När jag slutade skrev hon ett intyg som var väldigt negativt, hon raljerade om att jag var snäll och hade ett stort engagemang, som om det skulle vara dåliga egenskaper. Jag tyckte om mitt jobb men varje dag när jag gick in genom ytterdörren fick jag hjärtklappning. Hon försatte andra i oerhört svåra situationer, det är inte hederligt.
Kristina Edblom berättar om granskningen av Elisabeth Massi Fritz2. Det var väldigt mycket som inte var okej men det finns mycket gott att säga om arbetsplatsen också. Det var enorma debiteringskrav. Hon kontrollerade kostnadsräkningarna och kunde säga ”lägg på tio timmar”. Hon var inte schysst, man var alltid rädd för henne. Vi som jobbade där pratade knappt med varandra.
3. Jag har inte själv drabbats särskilt hårt men jag har sett allt och jag har hört allt. Jag kan belägga allt. Det var jobbigt för mig på ett annat sätt, när jag jobbade dygnet runt lyfte hon fram mitt exempel ”titta här, så här ska det se ut” och då kunde jag ha debiterat 16 timmar på en dag. Det var inte schysst. Hon pushar folk till orimliga gränser, med dålig lön och orimliga debiteringskrav. Folk hittar inte på, vi är alla advokater.
4. Anja Åström: Jag fick ont i magen bara jag gick in genom porten. Hon kunde höja en och sen sänka en. Det viktigaste var pengarna. Hon ville pressa upp faktureringen i mina ärenden. När jag började hos Elisabeth var jag redan inskriven på en av de obligatoriska advokatkurserna, men den fick jag inte gå, avbokningen kom så sent att jag fick betala en del av avgiften ändå och då vägrade Elisabeth att betala så hon drog det på min lön. Som gravid fick jag inte heller gå kurserna. Det är arbetsgivarens skyldighet, enligt advokatsamfundets regler, att se till att de anställda juristerna får gå sina kurser i tid. Hon pressade mig hårt under graviditeten, till slut fick jag gå till en läkare och bli sjukskriven. Först sjukskrevs jag på femtio procent men jag skulle fortfarande utföra samma jobb, så jag blev sjukskriven på hundra procent.
5. Jag kom dit som biträdande jurist och hade inte så mycket att jämföra med, jag var glad att bli anställd. Men jag kände mig ganska utnyttjad, jag minns inte den tiden som så jättebra. Hon var väldigt tydlig med att hon skulle godkänna alla kostnadsräkningar och jag var tvungen att lägga på timmar: ”Lägg på lite på varje post.” Jag visste ju precis hur mycket jag hade jobbat. Jag mådde jättedåligt över det, ville inte sätta mitt namn på kostnadsräkningarna. Det skars ju i dem också. Jag hade inga villkor om debitering i mitt anställningsavtal men hon sa att det skulle påverka min lön.
6. Anna Wahlström: Jag trivdes verkligen inte, alla satt på sina små öar och mådde jättedåligt utan att prata med varandra. Vi började träffas i smyg utanför jobbet. När jag sa upp mig och skulle börja på en konkurrerande advokatbyrå började mina riktiga problem. Innan hade hon berömt mig för arbetet men klagat på att min fakturering behövde höjas. Konflikten stegrades till en mycket obehaglig nivå, där hon hotade med dåliga vitsord när jag senare skulle bli advokat. Hon tog min dator och förbjöd mig att vara på mitt kontor. Jag placerades, övervakad, på vår filial i Södertälje. Jag fick inte ha kontakt med mina kolleger och inget samtal kopplades ner till mig. Detta gjorde att mina klienter avskars kontakten med sitt förordnade ombud. Det säger sig självt att klienterna hamnar i kläm, vilket är emot advokatsamfundets regler. När jag skulle bli advokat år senare skrev hon ett vedervärdigt intyg för att sabotera min karriär. Hennes intyg var det enda negativa av 40 referenser.
7. Jag sökte mig till Elisabeth Massi Fritz på grund av den bild som målades upp av henne i media, att hon stod upp för svaga och utsatta kvinnor som redan svikits av övriga samhället. Det visade sig ganska snabbt att hon inte var den personen i verkligheten. Elisabeth är hård, orättvis och hon kör med härskarteknik. Hon pikar på hur man ser ut, ifrågasätter vilka klädmärken man bär på arbetet trots att det borde sakna betydelse i vår del av branschen. Utifrån det jag såg och upplevde när jag arbetade på byrån är Elisabeth Massi Fritz mer intresserad av uppmärksamheten och pengarna än de utsatta människorna som hon företrädde.
I majoriteten av alla förordnanden är hon begärd, Elisabeth uppmanade assistenterna att tacka ja till alla förordnanden trots att hon redan på förhand visste att ärendet i stället skulle läggas över på en biträdande jurist. Vi tvingades vara oärliga mot klienterna. En del tingsrätter ville veta om det verkligen var Elisabeth som skulle jobba i ärendet.
Jag hade alltid ont i magen när jag jobbade där. Om man drog in mycket pengar och aldrig sa emot var man omtyckt. Det ställdes hårda krav på hur mycket man skulle debitera, kostnadsräkningen skulle alltid godkännas av henne. Hon kunde göra klart att vi skulle begära ersättning för mer tid än den faktiskt arbetade. I andra sammanhang brukar vi jurister kalla det för bedrägeri. Till slut sa jag upp mig, det kändes kränkande att bli mobbad i vuxen ålder och samtidigt inte kunna säga emot eftersom man då endast riskerade att förvärra situationen. Även efter det att jag hade sagt upp mig övervägde jag att lämna advokatyrket helt. Jag kan fortfarande känna mig rädd för Elisabeth.
8. Jag vill överhuvudtaget inte bli citerad, inte ens anonymt.
9. Det handlar jättemycket om pengar, pengarna är det viktigaste. Det ställs väldigt höga krav och är dåliga arbetsförhållanden. Många kom och många slutade under den tiden jag jobbade där. När jag sa upp mig blev det ännu hårdare, jag kände mig väldigt utsatt.
10. Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag jobbade där. Hon kunde pika utseendet, till exempel ”vad fin du är idag, kan du inte se ut så där varje dag”. Det är en förolämpning förklädd till en komplimang. När jag började fick jag veta att det fanns ett kontor i Södertälje så jag bokade ett klientmöte där, jag fick en utskällning inför alla andra ”hur kan du vara så dum att du bokar där?” Det blev jättekonstigt och obehagligt, jag försökte göra rätt men det blev en katastrof. Hon tog in mig på samtal och sa att hon noterat att jag inte stannade lika länge som de andra. Jag jobbade 9–10 timmar per dag utan rätt till övertid. Jag skulle debitera 11–12 timmar per dag sa hon till mig. Jag hade en fast lön på 24 000 kronor, det var helt klart minst av alla. Jag blev sjukskriven först, hon hade ingen förståelse för det. När jag slutade fick jag ta hjälp av facket, jag mådde så dåligt. Vi hamnade i en tvist. Det blev tjafs om vilka klienter jag skulle få ta med mig, jag tvingades avsäga mig klienter fast att det är klienten som ska få välja sitt ombud. Jag fick inte ringa dem och tvingades skriva brev till dem. Jag vill inte ha något med det här att göra längre, min ambition var att bli advokat men jag har lämnat det nu.
11. Jag tyckte mestadels att det fungerade bra att jobba där under min anställningstid. Vi hade bara några konflikter, som när jag försökte diskutera min lön och hon straffade mig genom att inte ge mig några nya ärenden under en lång period. Under uppsägningstiden förändrades reglerna helt. Jag blev uppmanad att lämna en lista till henne över mina klienter. Jag uppfattade det som att hon kontaktade dem, och som jag förstod det försökte hon påverka dem att byta ombud, till henne eller någon annan på byrån. Under uppsägningstiden fick jag inga nya klienter, även om jag var begärd. Sekreteraren tackade nej och lade det på någon annan. Som brottsoffer har man rätt att välja vilket målsägandebiträde man vill och hon förnekade dem den rätten. Jag mådde väldigt dåligt under uppsägningstiden, jag kände mig jagad och hade svårt att sova.
I början när jag jobbade i Elisabeths ärenden sa hon väldigt ofta att jag skulle ta mer betalt, jag kunde inte se att hon hade en tidredovisning för den tiden, men jag var ju tvungen att gå på hennes uppgifter. Det finns mycket bra att säga om henne också, hon är en fantastisk affärskvinna och hon har lyckats få ut budskapet om mäns våld mot kvinnor och det respekterar jag henne för. Men med tanke på hur hon har behandlat mig och andra så känns det olustigt att hon tagit så stor plats i MeToo-kampanjen.
12. Jag hade det ganska bra men många mådde dåligt, alla drabbas på ett eller annat sätt. Hon är inte den här goda samariten som det kanske framstår utifrån sett. Hon är som hon är, jag har ändå jobbat där och accepterat att vara där. Det är svårt att sätta fingret på hur hon är, härskarteknik, det är hennes ton. Det är väldigt svårt att föra ett vettigt samtal med henne. Hon var på oss alla att vi skulle skriva upp våra timmar. Hon kunde titta på kostnadsräkningen och säga ”lägg på tio timmar”. Men jag lyckades ändå köra mitt race. Det var värre för andra.
13. När jag jobbade hos Elisabeth gick jag runt med en konstant stress över att alltid behöva hålla henne på gott humör. Om någon gjorde det minsta lilla felet blev den personen bestraffad av Elisabeth. Det kunde handla om allt från utfrysning, att man inte fick följa med på aktiviteter med resten av kontoret, till offentliga utskällningar eller skitsnack bakom personens rygg. En av mina arbetsuppgifter var att rapportera allt som hände på kontoret när Elisabeth var ute, sedan stämde hon av min rapport mot vad de anställda berättat för henne. Om någon exempelvis hade tagit en långlunch ute och sedan inte berättat det för henne ansågs den personen vara illojal, även om samma person jobbade 60 timmar i veckan. Hon kunde alltid kontra med att säga att om inte jag gjorde det hon bad mig om kunde hon hitta en annan person samma dag som gladeligen skulle utföra mina arbetsuppgifter. Jag var inte ensam om att må dåligt på jobbet och första gången hon fick mig att börja gråta tröstade min kollega mig med att säga: ”välkommen in i gänget, det finns ingen här som inte har gråtit på jobbet”. När jag bestämde mig för att sluta var jag rädd för att säga upp mig eftersom jag såg hur de som slutade blev behandlade. Jag såg inte en enda person sluta utan att det blev en stor konflikt. De som var kvar på kontoret blev uppmanade att inte prata med den som hade slutat och jag fick instruktioner om att inte vidarebefordra några telefonsamtal till henne, inte ens från hennes klienter. Det som gör mig mest förbannad är att hon lockar till sig skitduktiga jurister som verkligen har ett engagemang och sedan knäcker dem. När jag slutade hade jag förlorat all vilja att arbeta med att hjälpa människor och sökte mig istället till affärsjuridiken.
14. Det fungerade inte för mig att jobba där, det var inte schyssta villkor. Jag kände inte att jag fick utrymme, hon är väldigt dominant. Jag hade fått semester beviljad i samband med att min mamma skulle fylla 50 år, en vecka innan sa hon att jag inte skulle få åka på resan, ”Då förväntar jag mig att du säger upp dig”. Hon ville demonstrera sin makt. Det var tiden efter som blev besvärlig, målsägandeuppdraget är personligt, man ska ha rätt att ta med sig sina klienter men allt fick vara kvar. Jag orkade inte bråka om det. När jag skulle söka in till Advokatsamfundet ville hon först inte skriva alls men som jurist måste vi redovisa allt. Intyget hon skrev innehöll väldigt kränkande saker men jag skickade in det till samfundet. Jag hade massa andra referenser, det känns mest olustigt att andra ska läsa det där om mig, hon antydde att jag hade alkoholproblem och tillfälliga sexuella kontakter. Det var så otroligt larviga exempel och helt irrelevanta i sammanhanget.
15. Jag tycker inte att det var något anmärkningsvärt jämfört med andra byråer. Det förekom konflikter på byrån men jag höll mig utanför dem. Det fanns de som hade det jobbigare än andra. Det blev betydligt sämre stämning mellan Elisabeth och dem som sa upp sig. Det blev inte dålig stämning när jag sa upp mig. Det är nog lättare för dem som går till annan typ av verksamhet. Jag hade inga debiteringskrav men vet inte hur det såg ut för andra. Det som sticker ut på hennes byrå är att väldigt många mål tas in i hennes namn men det är sällan klienterna får henne, oftast lämnas det till juristen att ringa och säga att ”vi jobbar alltid två i alla ärenden”, även om det sen inte blir så. Elisabeth kunde även ställa krav på hur personalen skulle se ut, vårdat hår och snygga naglar, eftersom journalister kunde komma till byrån. Jag upplevde att Elisabeth var väldigt mån om att hjälpa de anställda de dagar hon var på kontoret, för att säkerställa kvaliteten på juristerna.
16. Jag kan bekräfta de andras uppgifter men du får inte citera mig ens anonymt.
Detta är 200 sekunder