Maktkampen blev hans fall

Lena Mellin

Lena Mellin: Mats Odell ser ut att förlora all makt genom sin utmaningen

Mats Odell klev upp i ringen för att vinna.

Nu ser han ut att förlora allt.

När Göran Hägglund, 52, bad Mats Odell, 64, lämna regeringen och posten som ­bi­trädande finansminister ­efter valet förra hösten skaffade han sig en fiende för livet.

Odell gjorde ingen hemlighet av att han var rasande efter petningen och att han tyckte att han gjort ett bra jobb i regeringen.

Ett år senare kom hämnden. När ­missnöjet med Göran Hägglund och Kristdemokraternas usla opinionssiffror var som störst blåste Mats Odell i stridsluren och basunerade ut att han tänkte kandidera mot Hägglund i valet på extratinget i slutet av januari.

Men i går meddelade valberedningen att de ­föreslår omval av ­Göran Hägglund. På posten som ­andre vice ordförande, Odells maktbas, föreslås nyval. Odell får inte förnyat förtroende.

Det är knappast förvånande. Odell har visat sig vara illojal med partiledaren och kan med andra ord inte sitta kvar om Hägglund gör det.

Intressantare är vad som händer med Odells övriga poster om han inte, mot alla odds, blir parti­ledare i januari. Han är KD:s gruppledare i riksdagen och ordförande i näringsutskottet.

En kvalificerad gissning är att Odell kommer att petas även från grupp­ledarposten. Där är hans främsta uppgift att slussa igenom ­regeringens politik. Kan man ha en bevisat illojal person på en ­sådan post? Sannolikt inte.

Också som ordförande i närings­utskottet ska Odell slåss för regeringen. Vill han fortfarande det? Nej, och kanske inte hans parti heller.

Mats Odell kan bli det ­senaste beviset för ordspråkets varning om att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Den som gräver en grop åt andra riskerar helt enkelt att själv falla ner i den.

I stället för makten och härligheten kan Odells utmaning ­leda till att han står utan allt. En sedelärande historia på alla sätt och vis.