Är bingo det nya svarta?

Vad tänker du på om du hör ordet bingo?

En lokal som inrymmer det man i USA föraktfullt kallar trailer park-trash och pensionärer som gett sig fan på att arvspotten ska tömmas – eller förknippar du det med Hollywoodglamour?

De flesta associerar bingo med ensamhet, håglöshet, taskig smak, duttpennor, ett paket kaffe och Lokets mustasch. Det finns få nöjen som är så töntstämplade och bespottade. ”BingoLotto” i tv har blivit reklampelare för det urtypiska Svensson-livet, medan blippande bingohallar för tankarna till spelmissbrukare och utstötta.

Men det var då. Samtidigt som tv-programmet förpassats till en kanal i marginalen där knappt någon tittar gör nu Svenska spel sitt bästa för att putsa upp bingons skamfilade rykte.

Inte nog med att vi ska ha samma väskor, barnvagnar och banta som stjärnorna – nu vill de inbilla oss att bingo plötsligt är da shit, och lanserar ”BingoLive” (den nya generationens bingohallar) med hjälp av namn som Catherine Zeta Jones, Robbie Williams, Mick Jagger och Sharon Osbourne.

Kändisar och unga trendsättare har alla hoppat på bingotåget, påstår de, och marknadsför en ny bingohall i Stockholm som om det vore vilken ny Stureplansklubb som helst.

Och det här sker alltså nästan tio år efter ironins decennium.

Fast vad vet jag, bingo kanske verkligen är det nya svarta? Jag har trots allt bara besökt en enda bingohall, just på 90-talet. När jag och några vänner i skydd av såväl ironi som kraftig berusning ramlade förbi på Kungsgatan.

Vid närmare eftertanke minns jag det som en väldigt kul kväll.

Till stammisarnas illa dolda förtret men vännernas jubel kammade jag hem kvällens jackpot. Den räckte precis till taxi därifrån och en hel bricka med Long Island ice teas.