M:s ripoff - modigt eller dumdristigt?

Lena Mellin

På den lilla talarstolen framför Fredrik Reinfeldt stod två ord: Alla behövs.

I socialdemokratisk tappning hette det: Alla ska med.

Den som är för fin för en ripoff har inget i politiken att göra.

Fredrik Reinfeldts inledningstal på partistämman här i Norrköping sablades snabbt ner av många förståsigpåare som en trist inlaga utan nyheter.

Det är att göra det för lätt för sig. Det var ett skickligt tal med en strategisk udd som handlade om att foga in Moderaterna i den svenska historien.

Det är ett problem som sysselsatt Fredrik Reinfeldt sedan han blev partiledare för tio år sedan (minus en vecka). Fram till dess hade många uppfattat Moderaterna som en udda företeelse på högerkanten som gillade gamla uniformer, tog för sig i kyrkofullmäktigevalen och var emot skatter.

Den bilden har Reinfeldt målmedvetet arbetat med att tvätta bort och enligt valforskningen har han lyckats. I dag anser väljarna att Moderaterna ligger närmare mitten än innan Fredrik Reinfeldt tillträdde.

I det stora stämmotalet fortsatte Reinfeldt, iförd Alliansgul slips, på inslagen väg. I en genomgång av den svenska historien från 1600-talet och framåt fogade han skickligt in sitt eget parti.

Det framstod som Moderaterna, redan innan de fanns, var med och påverkade utvecklingen till det landet är i dag, en ganska välmående, välutbildad, handelsberoende nation i norra Europas utkanter.

Sedan kom, enligt Reinfeldt, ”det galna kvartsseklet” då allt höll på att gå åt skogen, det vill säga från mitt­en av 1960- talet och tills Carl Bildt blev statsministrar.

Men allt var inte Moderaternas förtjänst. Reinfeldt passade på att berömma Socialdemokraterna. Dels för deras strävan efter jämlikhet, en viktig pusselbit i den svenska historien, enligt Reinfeldt. Men också för att de hittade tillbaka till den rätta vägen på 1990-talet.

Det var också smart. Under de två senaste valen har Moderat­erna tagit många S-väljare. 2010 bytte åtta procent av dem som hade röstat på Social­demokraterna i valet innan dess till Moderaterna. Bara tre procent gick motsatt väg.

Ska Moderaterna behålla sin storlek måste de göra det lätt för väljarna att gå från S till M (och Stefan Löfven borde göra samma sak på sitt håll). Det är viktigt för Reinfeldt om han ska ha chans att bli statsminister en tredje valperiod.

I det långa talet passade Reinfeldt också på att nämna M-ikoner. Carl Bildt nämndes två gånger, Anders Borg en. Och så solade han sig lite i glansen av Barack Obamas Sverigebesök för en dryg månad sedan. Ett enkelt knep för att skapa feel good-stämning i kongressalen.

Åter till ripoffen. Det var ingen händelse att det stod ”Alla behövs” på Fredrik Reinfeldts talarstol. Han sade det minst två gånger under talet också.

Det är en oblyg stöld från Socialdemokraterna som i valet 2006 hade parollen ”Alla ska med”. Den skapades av reklambyrån Acne och kallades för lysande. Dock var den inte tilläcklig, Socialdemokraterna förlorade valet. Ändå stjäl Moderaterna idén. Modigt eller dumdristigt?

Tidigare i veckan avslöjade Fredrik Reinfeldt att Moderaterna inte kommer att lova att inkomstskatterna sänks nästa mandatperiod om de vinner valet.

Skälen är fyra. Reformutrymmet i statens budget är litet, det vet man redan nu. Interna kritiker hävdar att partiet satsat för litet på välfärden. Moderaterna har framstått som kallt och hårdhjärtat. Och man vill slippa kritiken från S att skatten sänks med lånade pengar.

Men om det sade han ingenting i sitt tal. I stället slog Reinfeldt fast att Moderaternas bidrag till det svenska samhällsbygget är tre. De garanterar ordning och reda i statens finanser. De står upp för arbetslinjen. Och de ser ett nytt kunskapsuppdrag framför sig.

Vi bygger det goda samhället med respekt för hur pusselbitarna lagts på plats.

Om att systemskiften ska göras långsamt.

Lyssna inte på dem som säger vi och dem och som bara ser det onda i andra människor.

Markerar mot Sverigedemokraterna

Det var inte den goda stunden i Sveriges historia

Om 1970-talets vänstervåg