Svajig Kodjo Akolor om rasism och utanförskap i ”Sommar i P1”
Sommarpratet är viktigt men känns oförberett
Man är van att höra Kodjo Akolor slåss om eterutrymmet med härligt skräniga kollegor i P3:s ”Morgonpasset”.
Det är kanske därför det blir ovant att höra honom solo, i varje andningspaus är man beredd att Hanna Hellquist ska avbryta.
Nästan lika ovan verkar Kodjo Akolor själv vara. Han anlägger inte den patenterade Sommar i P1-fraseringen, vilket visserligen är befriande, men låter då och då i stället oförberedd och blasé.
Bitvis är han dock blixtrande vass. När han släpper loss på riktigt som i en skämtdialog mellan britter och amerikaner på Titanic känns han befriande bekväm. Och rolig. I alla fall jämfört med de sarkastiska skämt som sommarpratet i övrigt strösslats med och som jag först tolkar som indignation men vid andra lyssningen uppskattar mer.
Offerkofta på
Kodjo Akolor har viktiga erfarenheter att dela, han skildrar drabbande hur vardagsrasism föder utanförskap, i dag såväl som under det 80-90-tal där klasskompisar trodde att han hade blått blod som svart och, precis som läraren, använde n-ordet.
Han har skäl att vara arg och är säkerligen en viktig förebild, inte minst för många av de unga svenskar som inte är blonda och blåögda. Ibland känns dock offerkoftan lite väl stor. Inte minst kring hans ”svennefattighet”, att han ärvde kläder från sin storebror och hade en tv som ”bara” var 12 tum känns inte så fattigt. Han är inte ensam om att inte ha fått nya märkesskor stup i ett.
Pappan mystisk
Han sätter heller inte särskilt stor tilltro till demokratiska val. Men som han själv säger i slutet: det är dags att inse att han inte längre lever i samma underläge som under sin uppväxt.
Lite av ett sidospår blir partierna om pappan som förblir lika mystisk för lyssnaren som han kanske är Kodjo Akolor själv. Med tanke på att Akolor nu kör en enmansshow om papparollen hade de delarna gärna fått mer djup.
”Sommar i P1” sänds i P1 klockan 13.00 och i finns på Sveriges radios hemsida.