Jag flyr in på mitt rum och hyperventilerar
Jag finner det lite, vad ska man säga... besvärligt att göra mig bekväm i min nya arbetssituation. Jag arbetar för första gången i mitt liv på ett stort kontor. Det är mycket människor här och jag tycker inte om det alls. Jag är inte den kallpratande typen och håller mig därför gärna inne på mitt kontor. Den enda kontakten jag har med kollegor äger rum i köket, för där finns kaffet. Jag har jobbat här i en månad och har upptäckt ett socialt mönster som faktiskt börjar roa mig.
Tidig morgon, jag går för att ta mig dagens första kaffekopp. Jag träffar en kollega som jag inte riktigt vet namnet på. Han säger ”hallå där” och jag svarar ”god morgon”. Och så blir det lite pinsamt tyst, sådär.
Så går det en timme och jag tänker att jaha-nähä-jaha, kanske dags för en kaffe till. I köket stöter jag på samma kille. Å ena sidan – jag kan inte gärna säga ”hallå där” igen. Å andra sidan – jag kan inte gärna bara ignorera vederbörande. Istället säger jag ett kort ”tja” och han säger ”tja” och så går vi vidare.
Tredje gången blir problematiken snårigare. Man har redan hälsat genom ett ”hallå där”, man har gjort det igen genom ett kort ”tja”, men vad gör man nu? Jo, nu går man över till teckenspråk. I samma sekund som man går förbi killen så lyfter man bara huvudet lite bakåt, höjer ögonbrynen och öppnar munnen och mimar ett ”tja”. Man säger ingenting. Ett ”tja” utan röst. Fjärde gången agerar man så subtilt att man knappt agerar alls. Man nickar knappt märkbart samtidigt som man sluter ögonen en så kort stund att det skulle kunna misstas för en blinkning.
Sen är det bara att hoppas att man inte stöter på sin kollega en femte gång, för nu har man spelat ut alla kort. Man kommer inte längre ner i kontorshälsningarnas underliga stege.
Skulle detta femte möte ändå inträffa så är det bara att titta åt ett annat håll. Man låtsas som om vederbörande inte existerar. Man skyndar förbi, tar sitt kaffe och flyr, flyr, flyr från kafferummet och så springer man in på sitt kontor och hyperventilerar och tänker ”fyfan vad obehagligt”. Och så går man hem för dagen.
Nästa dag träffar man åter sin
kollega vid kaffebryggaren och säger högt: ”Hallå där!?”
Och så börjar vi om.