New York hjälper till
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-16
När människoliv står på spel byter staden skepnad igen
NEW YORK. Mirakulöst gick inte ett enda liv till spillo i det nästan noll-gradiga vattnet ute i den strömma Hudsonfloden.
Men under några ögonblick trodde vi att ännu en katastrof inträffat mitt i New York.
Och precis som för sju år sedan förvandlades de vanligtvis kalla invånarna i världsstaden till hjälpsamma, uppoffrande änglar.
Det var en alldeles vanlig januaritorsdag i New York i går.
Några bleka molnsjok stävade över Manhattan, en isande vind bet i kinden, extra tjock ånga steg ur brunnarna på de sedvanligt igenkorkade, myllrande gatorna.
Vardagen bara pågick, som alltid.
Och så plötsligt väcktes vi ur eftermiddagsslummern av den osannolika nyheten:
Ett passagerarplan, på väg från LaGuardia-flygplatsen till Charlotte i North Carolina, har kraschat.
I Hudson River.
Att ett plan störtar där, i floden som skiljer Manhattan från New Jersey, är likvärdigt med att något dylikt sker i Riddarfjärden i Stockholm.
Och ja – under några ögonblick hann vi alla tänka tanken:
Händer det igen?
Är det terrorism?
Har vi fått ett nytt 11 september nu?
Det kanske är ologiskt och rentav patetiskt, men den skräcken sjuder alltid under ytan i den här stan och slår ut i full blom när stora nyhetshändelser äger rum, i synnerhet om de involverar flygplan.
Nu verkar det – tack och lov – ha varit en flock gäss snarare än terrorister som orsakade det här haveriet, men skakade hann vi bli i alla fall.
De första bilderna utifrån det nästan nollgradiga och strömma vattnet var ju rent förfärande.
Det såg ut som att flygplanskroppen höll på att sjunka och vi visste inget annat än att passagerare och besättning fortfarande befann sig ombord.
Tack vare att bland annat kaptenerna på Circle Line-färjorna – de som tagit så många turister runt Manhattan genom åren – reagerade så snabbt och omedelbart stävade ut från kajen vid västra 42:a gatan hade alla ombordvarande dessbättre redan hunnit ta sig i land innan dess.
Det är ju en annan egenskap som slagit rot i New York sedan den stora katastrofen i september 2001.
När något händer, när människoliv återigen står på spel, då byter den kalla, anonyma storstaden skepnad.
Plötsligt blir invånare som till vardags gör allt för att undvika mänsklig kontakt vänliga, hjälpsamma, uppoffrande och
ivriga att komma till undsättning.
Vi såg det i går igen, ute i floden och i kylan på kajen vid 42:a gatan, dit de överlevande togs efter den surrealistiska promenaden över ena flygplansvingen.
Alla ville hjälpa till, alla ville bidra till att de stackars passagerarna fick värme och vård och tröst.
Huruvida man på längre sikt alls kan göra något för en medmänniska som varit med om något så traumatiskt är förstås oklart.
Hur mår man när man står på en flygplansvinge mitt i Hudson River?
Och hur känns det när man sitter i sitt flygplanssäte, hör pilot-en beordra en att förbereda för nerslag och ögonblicket senare brakar ner i en iskall flod?
Det är inget man gärna vill tänka på, men för många blir det svårt att låta bli framöver.
Inte bara för att ett US Air-plan sedan i natt ligger surrat vid en kaj i Battery Park längst ner på Manhattans sydspets, som en absurd påminnelse om vad som var på väg att hända.
Vi är många som flyger till och från La Guardia – New Yorks stora, ohyggligt hårt trafikerade inrikesflygplats – åtskilliga gånger per månad och bilden av de chockade passagerarna som går över den där vingen kommer fortsättningsvis att vara svår att förtränga när piloten gör den sedvanliga, tvära svängen in över norra Manhattan.
Man får försöka trösta sig med vetskapen att New York garanterat kommer att försöka hjälpa om något händer igen.