Vuxna, my ass, liksom

Det är småbarnsföräldrar som verkligen vet hur man festar. Ni har väl sett oss stå där på borden, med slipsarna knutna runt pannorna, när det vankas julfest efter ett års väntan?

Att vi då släpper på precis allt när vi reser bort är kanske inte så konstigt. Så fort Sverigegränsen passerats passeras också varenda gräns för vardagligt beteende.

”Vilket sanslöst vuxendagis”, sa medresenären och pustade ut efter fyra dagar utan man och barn. Det var första gången hon följde med på den årliga skidresan, men troligtvis inte den sista.

Alla behöver en respit från verklighetens krav då och då, och när åren går och ansvaret både på hemmaplan och jobbet ökar blir behovet av de där dagarna på egen hand allt större.

Vi må förfäras när vi ser pixlade bilder i tidningen som visar redlösa ungdomar på sol-o-sprit-semester på Cypern, Ibiza eller i Bulgarien – men korkar själva upp redan när bussen passerar Stigs Center, och pubertalfnissar oss igenom hela resan.

”Vuxna, my ass”, liksom.

Det är vi som inleder lite försiktigt vid ankomsten med att säga att vi ska lägga oss i tid, för att kunna utnyttja de arla morgontimmarnas optimala skidförhållanden. Och som sedan däckar med ett durkslag på huvudet vid den tid vi hade planerat att gå upp.

Det är vi som ordnar skumparty i bubbelbadkaret som värsta ”Big Brother”-kidsen och vid tresnåret får syn på renhornen på väggen, plockar ner dem, sätter dem på durkslaget, skrapar med hoven och gör tjurrusningar mot varandra.

Det är vi som, det är vi som, det är vi som... bestämmer, som Laleh sjunger i lurarna på väg hem mot vardagen.

På årets skidresa deltog allt från vd:s till högskoleadjunkter och nyhetsuppläsare i tv. Ni fattar ju själva att den där kranen verkligen behövde öppnas.