Hon stympade flickor – i 40 år

Carina Bergfeldt

Nu arbetar Asiya Wossira för att stoppa könsstympningen i Etiopien

DADIMOS. Hon gråter när hon slänger från sig kniven.

– Må gud förlåta mig, snyftar Asiya Wossira fram.

Efter 40 år som byns könsstymperska lovar hon att aldrig göra fler barn illa.

Hon kallades för kifantu.

Hennes jobb var att skära bort en dryg centimeter av unga flickors klitoris med en speciell kniv, en chiqire.

Asiya Wossira såg det som ett hedersuppdrag. För det stod ju i Koranen. Trodde hon.

Hon hade fått det berättat för sig. Själv har hon aldrig kunnat läsa.

80 bjöds till möte

Hur det egentligen ligger till fick hon reda på för två år sedan. Tillsammans med alla kända kifantus, religiösa ledare och andra viktiga män i Gorodistriket bjöds hon in till ett möte av Lutherska världsförbundet och Svenska kyrkan.

80 personer kom.

– Vi hade tagit dit lärda muslimska företrädare som pratade med de inbjudna. De utgick från Koranen, läste och visade att den inte stöder kvinnlig könsstympning, säger Samuel Larsson, som mellan 2009 och 2011 bodde i Addis Abeba och arbetade med projektet för LVF och Svenska kyrkan.

”Må gud förlåta mig"

För de religiösa ledarna innebar mötet att samtliga lovade att upphöra med könsstympning. Ett löfte majoriteten också har hållit.

Men för Asiya Wossira var det mer personligt än så.

I 40 års tid hade hon stympat barn i tron att hon gjorde det för Gud. Upptäckten att det inte var på det viset knäckte henne.

Med tårarna rinnande längs kinderna kastade hon sin kniv på marken och bad om förlåtelse.

”Jag stympade min dotter”

40-åriga Amina Adem var också på mötet. Hade också arbetat som könsstymperska i sin by.

– Nu i efterhand är det svårt att förklara hur man resonerade, säger hon och tittar ned i marken.

Hon sitter på en pall i en väns lerhydda i Dadimos. Är klädd i en iögonfallande gul klänning, men vill samtidigt inte bli sedd. Hon undviker ögonkontakt. Titta på sina händer, tittar ut genom dörren, tittar i marken.

Tittar överallt, utom på mig.

– Jag stympade till och med min egen dotter, säger hon med blicken fäst på det jordstampade golvet.

Hon berättar hur hennes lilla dotter grät när fyra kvinnor höll fast henne. Hur Aminas spontana reaktion var att hålla för öronen. Men att hon ändå med sin chiqire i handen fullföljde könsstympningen.

– Jag visste inte bättre. Jag är så ledsen… så ledsen.

”Ingen kommer att röra dem”

Jag frågar hur många barn hon har könsstympat. Hon svarar svävande. Vill hellre prata om framtid än det förflutna. För precis som Asiya Wossira och många andra kifantus har Amina Adem fått utbildning av LVF i förlossningsvård så de i stället kan assistera vid förlossningar.

– Att vara kifantu innebär att man har en speciell status. När stympningen upphör förlorar de kvinnorna både inkomst och ställning. Genom utbildningen behåller de sin ställning – men gör i stället något bra för sin by, säger Samuel Larsson.

Men fungerar det?

Åtminstone om man ska tro Amina Adem.

Hon berättar att hon själv har sex döttrar. Efter den första könsstympningen lät hon en annan kifantu stympa den andra dottern. Hon orkade inte själv.

Men de fyra yngsta var för små för att stympas. Och nu har hon lärt sig, säger hon.

– Ingen kommer att röra dem på det sättet. Någonsin.