Vad har trygghet med uniform att göra?
När det handlar om Störningsjouren kan jag dela in mina kompisar i två skilda läger. Jag berättar valfri Störningsjours-anekdot och de som bor i innerstan eller mer medelklassiga förorter reagerar med total förvåning:
”Va? Ringde de på när ni käkade middag? Och sa att ni lät för mycket, att ni garvade för högt? Klockan halv elva? En fredag? Näe, är det sant? Du måste skämta...”
”Nej. Sorry. Inget skojeri alls. Sanning.”
Medan andra, som själva bor eller har bott i ett miljonprogramsområde, rätt ofta skrattar till, nickar instämmande, och drar fram en alldeles egen bisarr historia (som när en kille bjöd hem flirten på middag, tände ljus, satte på bästa förförarmusiken, det närmade sig kärleksakt och så... pling plong... aj då, vart tog den fina stämningen vägen?).
Vissa är helt enkelt vana. Vissa vet att det inte krävs särskilt mycket för att det ska stå uniformerade män och plinga på ens dörr.
Fastighetsbolagen kallar Störningsjouren och andra anlitade vaktbolag för ”trygghetssatsningar”, och det är i sig inget fel med en sån ambition. Synd bara att konsekvensen snarare blir den motsatta.
För låt mig förtydliga: vi snackar inte”vräk mig”-volym klockan fem på morgonen här. Inte alls. Nu pratar vi om den ensamme bittre farbrorn. Och visst, han som individ blir säkert lite tryggare av att kunna ringa nån och säga att ”nu är det ett förbannat liv uppe hos dom där”, oavsett grad av sanning i påståendet, kanske blir det lättare för honom att tackla att i hans lägenhet hörs inga skratt.
Jag tvivlar inte på att det finns de som mår bättre i själen av att klaga på musik eller tv-ljud eller duns i golvet hos sina grannar. Möjligen känner de sig mer levande då, vad vet jag.
Men tillbaka till den där ambitionen: Ökad trygghet för de boende.
Att inte kunna bjuda hem folk på sen middag? Att tvingas välja bort favoritmusiken på sin födelsedag? Att veta att ställer du till med kalas, ja, då kan det när som helst stå en uniform i tamburen och harkel harkel... ”nu är klockan över 22”.
Är det trygghet? För vem då?