”Polisen kan inte skrämma oss”
KIEV. Temperaturen är några grader under nollan. En hård, isande vind sveper över Frihetstorget.
Yaremo Chuiko är en av de tusentals demonstranter som ändå vägrar ge upp.
– Europa är vår framtid, säger han. Detta är ett avgörande ögonblick för Ukraina.
Chuiko har mössan djupt neddragen i pannan och tumvantarna på. Ändå står han och huttrar. Han kom tidigare i dag från staden Lviv där han studerar på universitetet. Han vet inte hur länge han kan stanna. Men åtminstone till på onsdag.
– I morgon kommer en massa av mina kompisar hit. Så är det i städer över hela Ukraina. Alla vill till Kiev och delta i protesterna mot regeringen.
Vi står vid sidan av den stora scenen framför torget där talen avlöser varandra och blandas med musikframträdanden. Klockan är snart åtta på kvällen och nya människor ansluter hela tiden efter arbetsdagens slut. Andra troppar av, genomfrusna och trötta.
För att komma in på torget måste vi passera de provisoriska barrikaderna som demonstranterna byggt upp. En salig röra av spånskivor, gröna metallbågar, lastpallar och annat man fått tag på. Det ser inte ut att bli någon tuffare match för en bulldozer men ger åtminstone en stunds förvarning om polisen slår till.
Trots det omfattande polisvåldet häromdagen säger Chuiko att han inte är rädd.
– Polisen tror kanske att de kan skrämma oss men jag tänker stanna även om de kommer.
Några killar slänger en granskande blick på oss och alla andra som passerar in. Förmodligen i ett försök att stoppa regimens provokatörer från att komma in och ställa till bråk.
På en gigantisk tv-skärm på sidan vajar den blågula ukrainska flaggan tillsammans med EU:s full med stjärnor.
Yaremo Chuiko försöker överrösta musiken som dragit igång.
– Bara i Europa kan vi vara ett fritt land, säger 23-åringen. Jag vill inte att vi ska bli en del av Ryssland och den risken finns om vi vänder EU ryggen.
Demonstrationerna startade för en dryg vecka sedan när det stod klart att Ukrainas president Viktor Janukovitj inte tänkte skriva på associationsavtalet med EU på toppmötet i Vilnius i fredags. Något som chockade och upprörde miljontals ukrainare. Bland dem Tim Donets som står utanför det ockuperade stadshuset i Kiev, några hundra meter från Frihetstorget.
– Här håller vi på och förhandlar i tre år med EU och allt är klart. Då säger presidenten plötsligt att "nej, jag tänker inte skriva på". Hur kan man göra så och tro att folk stillatigande ska acceptera det?
Han slår upprört ut med händerna.
Bara utifrån protesterna på Frihetstorget är det svårt att bedöma hur stort stöd demonstranterna har. I söndags var det minst 100 000 människor på torget. Nu någonstans mellan 10 000 och 20 000. I de bakre leden är det rätt glest och i kylan är det svårt att hålla kämpaglöden uppe.
En majoritet är yngre men jag ser många påpälsade tanter och farbröder och medelålders som stämmer in i talkörerna.
Opinionsmätningar visar att runt 60 procent av befolkningen är för att närma sig EU. Men det finns också de som föredrar ett närmare samarbete med Ryssland. Landet är delat. De östra delarna är generellt mer proryska.
Från talarstolen upprepas hela tiden kraven. President Janukovitj måste avgå liksom regeringen. Det ska följas av nyval och en signering av associationsavtalet med EU.
– Revolution, ropar mannen på scenen och publiken svara i talkörer "Revolutia, Revolutia".
Jag frågar Yaremo Chuiko varför de inte kan vänta till nästa val 2015. Janukovitj är trots allt demokratiskt vald.
– Dit är det alldeles för långt, säger han. Då fruktar jag att EU-tåget har gått. Om inte Janukovitj lyssnar på folkmajoriteten bör han avgå.