”Tack för att du överlevde”

Barnets teckning till pappan som överlevde lavinen

Christoffer Mäkitalo, 32, tog en kamp med döden när han i söndags drogs med av en lavin i Riksgränsen – och överlevde.

Hemma väntade sonen Liam med en teckning.

– Det var bara en våg av känslor, säger Christoffer Mäkitalo.

Vi elvatiden stod Luleåbon Christoffer Mäkitalo, 32, på skidor i en solig snöklädd backe i Riksgränsen.

Han och en kamrat hade tagit beslutet att trotsa lavinvarningarna för några åk i pudersnön.

– Vi var medvetna om risken men det var underbara förhållanden med mycket snö och mycket sol. Man är ute efter åken och vi tog ett felbeslut, säger Christoffer Mäkitalo.

Det som sedan hände beskriver han som en skräckfylld upplevelse. Plötsligt var det som att marken under hans fötter försvann.

Om drygt fem minuter ska han grävas upp ur snömassorna, medvetslös med vid liv.

– Det bara sprack under fötterna på mig och jag försöker titta åt vänster och höger för att hitta en utgång. Jag drog i panik ut till höger. Jag hann tänka att det inte finns någon väg ut och jag ställde skidorna. Sen satt jag på rumpan och bara sögs med.

Blev helt svart

Snön sköljer över hela honom och Christoffer känner att han glider med ett bra tag. När det tar stopp känner han sig glad.

– Jag kände att jag hade näsan uppåt och jag såg ljus. Skönt jag ligger ytligt, tänker han.

Han försöker slå en knytnäve igenom snömassan. Då kommer en ny snövåg som kastar runt honom 180 grader. Det blir helt mörkt.

– Jag fick panik och ville bara veta om jag kunde andas. Jag fick snö i munnen men kände att jag kunde andas lite genom näsan.

Det han inte vet är att flera personer bevittnat hur lavinen dragit med sig en person. Samtidigt som han ligger under snön gräver de frenetiskt och använder sina lavinutrustningar för att pejla var han är. På sig har han en tranceiver, en sändare som används för att hitta folk i laviner.

Syret tar slut

Christoffer försöker dra handen mot sin näsa men den kalla snön bara packas hårdare mot kinden. Med fingrarna lyckas han gräva undan lite snö så att näsborrarna får lite rum att andas.

– Sedan låg jag bara där och då kom paniken. Jag ville bara trycka undan snön med ryggen, resa mig och gå därifrån. Men det gick inte.

Då känner han sig plötsligt lugn.

– Jag tänkte att det inte är någon ide att kriga. Att jag måste andas lugnt för att syret håller på att ta slut.

Han känner hur andetagen blir kortare och kortare. Till sist har syret bytts mot bara koldioxiden i utandningsluften.

– Nu dör jag, tänker jag. Det sista jag kommer ihåg är att jag hör något dovt ljud som påminner om röster genom snön. Sen blev det svart.

Han tror att han tappade medvetandet.

"Tack pappa för att du överlevde"

När han kom hem till Luleå väntade familjen, flickvännen Annica och barnen. I soffan hemma i Lövskär rinner tårarna.

– Det var bara en våg av känslor. Rädsla, tacksamhet. Det finns inte ord att beskriva. Fan, det var lite för nära ögat, tänkte jag.

Sonen Liam hade ritat en teckning. "Tack för att du överlevde", skrivet med spretiga barnbokstäver.

– Det var som en kniv i hjärtat samtidigt som man blir glad, säger Christoffer.

Han satte sig ned och skrev ett långt brev som han sedan lade upp på sin sida på Facebook. Som tack till alla.

– Dels så känner jag en enorm tacksamhet för de som räddade livet på mig och dels finns det mycket åsikter om valet vi gjorde den dagen. Om valet att åka friåkning och om lavinrisken. Med facit i hand var det ett felaktigt beslut, men kanske kan något gott komma ur det, säger Christoffer.

Har blivit ödmjuk

Han hoppas att andra friåkare kan dra lärdom av det han upplevt. Själv kommer han att ta det säkra före det osäkra.

– Jag har en enorm ödmjukhet. Man har hållit på med åkningen länge och allt eftersom åren går och man lyckas undvika de här händelserna tror jag att respekten naggas. Nu har man en enorm ödmjukhet inför berget, säger han.

Men precis som han skriver i sitt brev kommer han att fortsätta med friåkning.

– Det finns situationer när det är otänkbart att åka, otänkbart att inte åka och situationen när man står som i en vågskål. De gångerna kommer jag välja att inte åka framöver.

Hela brevet:

Vet inte riktigt hur, eller med vilka ord jag ska kunna beskriva gårdagen…

Otroligt många känslor och tankar har snurrat i mitt huvud under de sista dygnet. Ånger för dåliga beslut, tacksamhet för att jag idag sitter här och skriver dessa rader, oändlig kärlek till mina nära och glädje över all stöd.

Jag har, likt så många av er, ett glödande intresse för friåkningen, där naturens mäktighet, bergens kittlande känsla och adrenalinets pumpande kraft fungerar som en sugande drog. Riskerna ligger i sportens natur, det är vi alla fullt medvetna om, och accepterar dem.

Ett linjärt register med 100 procent säkerhet i ena änden, total tillfredställelse i den andra. Där emellan en gräns som man försöker att hålla sig så nära som möjligt, men samtidigt alltid på rätt sida. Vi vet också att många gånger balanserar vi på den där gränsen, och när vi väl är nere så har vi tippat över på rätt sida, ”fy fan va härligt åk!

Strävan efter det perfekta åket

Vi skaffar oss kunskap och materiella resurser, vi förser oss med information och erfarenhet, allt för att hela tiden vara på den rätta sidan… men ändå så passeras gränsen… Varför?... Jag har inget bra svar, kanske en kombination mellan strävan efter det perfekta åket och naggad respekt eller kanske ren och skär förnekelse!... för kunskapen och vetskapen brukar oftast inte brista!

Gårdagen är inget undantag, Igår togs ett dåligt beslut, gränsen trampades över en gång för mycket, så enkelt är det och det är nått jag bara får leva med… varför?... ja, åter igen så har jag inga bra svar, förhållandena var vi fullt medvetna om, riskerna visste vi, erfarenheten fanns…

Kanske det var frestelsen som tog överhand, kanske var det avtrubbning, kanske berodde det på att det ”bara” var hemmafjället, kanske en underskattning, kanske missbedömning, kanske negligering… mest troligt lite av varje!… Hur som helst så skrämmer tanken på hur många gånger genom årens lopp som man har gjort samma övertramp, men med ett gott resultat?

Det är lätt att ”sitta på läktaren” och vädra sina åsikter om huruvida ditt och datt… jag har själv suttit där med solglasögonen på mig och med en kaffekopp i handen, betraktat åkare från håll och snabbt påpekat deras omdömeslösa handlingar, men där konsekvenserna uteblivit…

Men jag tror starkt att de flesta inom sporten, oavsett om du är erfaren bergsget, säsongare med moppemustasch, råhudad brandmästare eller uppkittad stockholmare någon gång har passerat gränsen, kanske snabbt studsat tillbaka, kanske inte… Well, hur man än vrider och vänder så är det bara en sak som är säker, vi tog fel beslut, och det ångrar jag!

Kommer aldrig att glömma

Jag kommer aldrig glömma känslan när jag hör dånet och ser hur jorden spricker under mina fötter, när jag tittar mig runt och konstaterar att jag har ingen exit.

Jag kommer aldrig att glömma känslan av att bli begravd i ett totalt mörker och en ensamhet utöver det begripliga. Jag kommer aldrig glömma tanken på att jag inte får kriga, att jag måste slappna av, spara syre, spara syre. Jag kommer aldrig att glömma känslan av att syret inte räcker till... svart...

Men jag kommer aldrig heller glömma rösterna från från Jonny Isacson och ”Patrull-Patrik minuten då allt återvände, inte heller mötena med de människor som varit där, och räddat mitt liv. Mina första tankar går naturligtvis till min älskade familj, Annica, barnen och ni andra.

"Tack pappa"

Men sen så tänker jag på er, ni som faktiskt har räddat mitt liv! Det är med tacksamhetstårar rinnandes efter mina kinder som jag sitter här i soffan hemma i Lövskär och försöker formulera ett Tack!.. Jag kom hem idag efter jobbet och möttes av min familj som kramade om mig, gav mig en teckning på bilden och hörde Liam säga ”Tack Pappa för att du överlevde!”

Nu hör jag mina barn andas tungt och ser min älskade Annica ligga i sängen, tryggt sovandes i väntan på att jag ska komma och krypa ner bredvid henne. Och vi har alla er att tacka för att ni gjorde detta möjligt. Det är på grund av er fantastiska insats, er kunskap och handlingskraft som jag nu kan gå och lägga mig och vakna upp imorgon till en ny strålande dag!... finns inte ord att beskriva… Tack!

Med risk för att detta kommer att likna ett tacktal på nån gala så vill jag också rikta strålkastarna på mina vänner som visat sitt stöd, kollegorna på ambulansen och chefen!..Å du, Jonny tack för att du är min vän!...

Sen ska Riksgränsen med all personal ha en eloge för ett tryggt omhändertagande och en varm känsla… men för att inte tala om det engagemang och vilja som alla visade i lavinområdet… fantastiskt bra jobbat, gäster, personal och allt där emellan!

Jag har en ambition om att kunna ta tillvara på erfarenheten av detta och försöka gör nått gott av det, så jag skulle gärna vilja att ni som vill dela med er av bilder, filmer och kontaktuppgifter till berörda får jättegärna göra det, i utbildningssyfte naturligtvis! Och om det är nån annan av er som läser detta och känner att i skulle vilja prata med mig av nån anledning så får ni jättegärna göra det, oavsett om det är ris, ros, frågor eller funderingar! Men bara så ni vet, jag kommer inte lägga ner friåkningen!

Till er andra friåkare så vill jag passa på att be om ursäkt för snöbristen på Nordals!