Deras passitivitet är en gyllene chans för oppositionen
Publicerad 2012-02-18
Regeringens idélöshet kommer inte som en blixt från en klar himmel.
Alliansens regeringsprogram var ingen löftesfest. Snarare en administrativ avsiktsförklaring.
Att riksdagsledamöterna klagar över att de har för lite att göra tillhör inte vanligheterna. Motsatsen är normaltillståndet.
Men de borde inte vara så förvånade.
Alliansens valmanifest 2010 var ingen sprakande löfteskatalog. Efter finanskrisens orkanvågor vågade regeringen knappt lova någonting utom att behålla rutavdraget, fortsätta förenkla regler, ge mer pengar till arbetsförmedlingen, satsa på elevhälsan och andra mindre engagerande reformer.
Annat, som exempelvis ett femte jobbskatteavdrag och sänkt skatt för pensionärer, lovade regeringen aldrig att genomföra. De var ambitioner som bara skulle genomföras om det fanns ekonomiska förutsättningar.
Ett fegt valmanifest kan vissa tycka. Ett ansvarsfullt kan andra anse.
Men oavsett vad man tycker är resultatet att riksdagsledamöterna nu sitter med armarna i kors. De har för lite att göra.
I dag är det återigen kris och regeringen betonar ansvar, sans och måtta. I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i höstas fanns ordet ansvar med 26 gånger.
Det behöver inte automatiskt betyda att regeringen ska göra så lite som möjligt. Men det gör den just nu. Hårddraget begränsar de sig till propositioner, regeringsförslag, som måste läggas på riksdagens bord. Typ vårbudget, EU-direktiv och en och annan administrativ förändring eller förlängning.
Men det är inte bara ekonomin som sätter hämsko på regeringens eventuella aktivitetslust. Det gör också det parlamentariska läget, och den egna sammanhållningen.
Inför valet 2006 jobbade alliansen på följande sätt. De förhandlade fram sitt regeringsprogram före valet och presenterade det i form av ett valmanifest. Under de följande fyra åren genomfördes det, nästan till punkt och pricka.
Likadant gjorde de inför förra valet. Men den avgörande skillnaden var att då lovade de nästan ingenting. Efter valet fanns helt enkelt inget skarpt regeringsprogram och alltså förföll regeringen till passivitet.
Det skulle kunna åtgärdas genom att allianspartierna nu, under mandatperioden, kom överens om nya satsningar. Men det händer inte. Antingen för att de inte har nya idéer. Eller också för att de inte kommer överens.
För oppositionen är det en gyllene chans. Scenen är deras just nu. Och det märks.