Strandsnäcka överraskade forskarna – med raketfart

Från stor och rädd till liten och modig – evolutionen har gått i raketfart på en kobbe i Kosterhavet.

Strandsnäckans snabba anpassning efter ett påtvingat miljöombyte förvånar forskarna. På 30 år har den bytt både utseende och beteende för att överleva.

Det väcker hopp, tycker Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet.

– Det ger ju ändå lite hopp i de tider vi lever i nu. Vi ändrar på miljön med en ruskig hastighet, säger hon och syftar på klimatförändringar och miljöförstöring.

Många arter påverkas när den omgivande miljön förändras. För vissa arter kan lösningen bli att flytta.

– Men det går inte alltid. Det här att de skulle kunna anpassa sig väcker hopp.

Dödades i algblomning

När en ovanligt kraftig algblomning drabbade Västkusten 1988 och slog ut beståndet av strandsnäckor som levt i bränningarna på en liten kobbe, passade hon på att inleda ett experiment.

De utslagna snäckorna ersatte hon med en annan variant av strandsnäckor, som flyttades till kobben. Flyttsträckan var bara några hundra meter inom samma skärgård, men det var ett omtumlande miljöombyte, som hon trodde skulle vara svårt för de nyinflyttade snäckorna att överleva.

De var nämligen utformade för att klara en tillvaro omgivna av hungriga krabbor: De var utrustade med ett stort och starkt skal och var samtidigt extremt försiktiga, ständigt beredda på att bli anfallna av en krabba.

Nu kom de i stället till en miljö där utmaningen var att klara kraftiga havsvågor. Deras föregångare, som dött i algblomningen, hade varit anpassade till detta liv — de var små, hade tunna skal och var tvungna att agera djärvt för att hela tiden hitta ställen att suga sig fast på i bränningarna.

Långtgående anpassning

De fullvuxna, omplacerade snäckorna dog efter flytten. Men innan dess hade honsnäckorna hunnit släppa ifrån sig avkommor i halvmillimetersstorlek. Några av dessa minisnäckor överlevde och kunde föröka sig, tack vare slumrande gener i beredskap.

– Sorteringen i början tog död på många av de små, men några stycken klarade sig och efter hand blev de fler och fler, säger Kerstin Johannesson.

Efter cirka 30 generationer har anpassningen till den nya miljön gått så långt att krabbsnäckorna nu liknar sina föregångare på kobben in i minsta detalj.

En förutsättning för en sådan anpassning är att det finns en genetisk variation, konstaterar Kerstin Johannesson. En del av de stora krabbsnäckorna bär på de gener som behövs för att bli en liten vågsnäcka.

– När man flyttar dem så kommer de här generna att bli väldigt, väldigt användbara. Deras avkommor får en fördel och överlever.

Föränderlig värld

Det visar på vikten av genetisk variation för att en art ska kunna klara sig i en föränderlig värld, framhåller hon.

Det är därför till exempel den svenska vargstammen blir sårbar om vargarna är få och alla vargar är släkt med varandra. Det minskar sannolikheten för att de ska bära med sig den bredd av olika anlag som behövs i en situation där miljön förändras.

— Du kan tänka på torsken i Östersjön eller någon annan art som i normala fall naturligt skulle vara väldigt många individer, men där vi har tryckt tillbaka dem och de inte är så många längre, då minskar man deras möjligheter att överleva miljöförändringar, säger Kerstin Johannesson.

Darwins idéer

Snäckstudien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science Advances, är en av de första i sitt slag.

I USA har liknande snabba anpassningar till en ny miljö belysts i studier på fiskar. I det ena fallet var det ett vulkanutbrott som omskapade miljön. Fiskar från havet kom in och anpassade sig till livet i en nybildad sjö. I den andra fiskstudien följde forskarna hur en fiskart anpassade sig när flodvattnet de levde i blev kraftigt förorenat.

– Att det över huvud taget sker är inte förvånande, för det är ju Darwins idéer från början till slut här: naturlig selektion som ändrar på organismer. Att det kan gå så superfort är det som är förvånande, säger Kerstin Johannesson.