Clara, 26: Jag har kräkts av stress

Hon lämnade sitt drömjobb som undersköterska: Jag orkar inte

Mary Mårtensson

26 år gammal har hon nu lämnat yrket hon älskar.

Clara Karlsson bedömer att hon inte längre kan utföra sitt arbete som undersköterska, såsom hon önskar.

– Jag grät när jag slutade, men jag orkar inte längre.

Hon visste redan som tonåring att det var undersköterska hon ville bli.

– Det är mitt drömyrke. Jag har alltid velat arbeta inom äldreomsorgen. Jag älskar ju mitt jobb, jag brinner för det, säger Clara Karlsson i Österåkers kommun.

Hon började som vårdbiträde som 18-åring och har arbetat på både privata och kommunala äldreboenden runtom i Sverige.

”Kommer inte tillbaka”

Tills nyligen arbetade hon som undersköterska på ett privat äldreboende som drivs av vårdkoncernen Humana.

I februari gjorde hon sin sista arbetsdag.

– Jag kommer inte tillbaka, säger hon.

De tuffa villkoren har blivit alltför uppenbara.

– Jag orkar inte längre. Jag vill känna att jag gör skillnad, att jag gör ett bra jobb, att jag kan känna mig stolt. Men i dag kan jag inte det.

helskärm

Två gånger har hon drabbats av arbetssjukdom. För fyra år sedan var hon timvikarie på ett kommunalt äldreboende i Dalarna. Där rådde ständig personalbrist och Clara ställde alltid upp. Hon kunde jobba 60 till 80 timmar i veckan.

En morgon kom hon inte ihåg hur man startade bilen.

– Jag var utbränd.

Det blev tre månaders sjukskrivning.

I julas drabbades hon av en arbetsskada på det senaste äldreboendet, när hon skulle fånga upp en ”liten farbror” som föll.

– Det knakade till ordentligt i ryggen.

Ett diskbråck och flera veckors sjukskrivning blev följden.

Det svåraste tycker hon ändå har varit den ständiga frustrationen över att aldrig kunna utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.

– Det är den där hopplösa känslan – att även om man vänder ut och in på sig själv, så kommer man inte att kunna göra allt det där man vill och ska.

Det som lockade henne till yrket var något annat. Att hinna umgås med de gamla, hålla händer, trösta, promenera. Allt som ger dem livskvalitet.

helskärm

Ingen tid till omtanke

På boendet där hon nyligen arbetade vistas 54 äldre. På fyra av sex avdelningar har alla någon demenssjukdom och omfattade behov av trygghet, hjälp och stöd.

Clara arbetade nätter.

Oroliga nattvandrare behövde lugnas och tröstas om nätterna, precis som andra förvirrade, ängsliga och upprörda personer.

– Jag ville kunna sitta med dem och prata en stund när de inte kan somna, säger hon.

Men sådan omtanke fanns det sällan tid till.

Hon berättar att personalen under ett nattpass på 10,5 timmar besvarade mellan 25 och 50 larm. De gick tre schemalagda turer till alla boende. Gav dem något att äta och dricka, hjälpte dem till toaletten, bytte inkontinensskydd och katetrar och vände en del i sängen.

– Det var sällan som jag kunde sätta mig ned och ta det lugnt.

Marginalerna var små.

– Natten är så skör. Det krävs så lite för att det ska bli tungt och tufft. Det går aldrig att förutse vad som ska hända.

Nätterna kunde utmynna i kaos.

– Folk ramlar, mår dåligt, börjar kräkas, får diarré, börjar gråta. Vi är skickliga på det vi gör, men vi kan inte undanstyra katastrofer.

Nyligen beslutade ledningen för Humana att skära ned på personalstyrkan nattetid, från fyra till tre undersköterskor.

– Då kände jag bara, nej nu räcker det, säger Clara Karlsson.

– Jag slutar för att jag inte orkar längre. Jag är 26 år gammal och helt slut.

”Inte värdigt”

Hon menar att äldreomsorgen nedbemannats så mycket att det inte går att bedriva en god och säker vård längre.

– Det ska ju handla om att man ska kunna vara där ett tag hos brukarna och lugna och ge trygghet. Annars handlar det bara om att slutföra en arbetsuppgift. Och det är inte värdigt.

Även arbetsmiljön är under all kritik, anser hon.

– Man blir inte lyssnad på av chefer, man blir inte hörd någonstans. Man ska bara gå där, se glad ut och göra sitt jobb.

Clara Karlsson slutade även på det förra äldreboendet, när det blev massuppsägningar.

– Det krackelerar överallt. Klimatet har blivit så hårt, så fort. Det är så höga krav och vårdtyngden är så stor. Det är sådan ruljans på personal.

Löftesrika och tjusiga dokument speglar inte verkligheten, menar hon.

– Det står så fint med värdeord på hemsidorna, det låter så fantastiskt. Men det ser inte ut så i dag.

Undersköterskornas sysslor har blivit allt fler och ligger utanför deras kompetensområde.

– Det har blivit otroligt mycket mer att göra. Jag är ju undersköterska, men ska städa, tvätta, laga mat. Det har ju blivit sämre, absolut.

Clara jobbade 69 procent men orkade ändå inte. I månadslön hade hon 23 000 kronor på heltid, betydligt mindre på deltid.

Den bristande bemanningen drabbar även de äldre.

– Jag kommer inte ihåg att jag någonsin jobbat utan att behöva säga ”du får vänta, jag kommer snart”.

När sorgen och ilskan rasade som värst inom henne blev hon uppmanad av sin mamma att skriva en debattartikel.

I den säger Clara Karlsson upp sig offentligt.

Delats 40 000 gånger

Artikeln publicerades i tidningen Offensiv, sedan i ETC och därefter i Dagens Nyheter. Den är en skarp klandring av makthavare, politiska beslut och privata vårdföretag.

Hon skriver att hon tar avsked till ”psykisk och fysisk utmattning, dålig lön, en fruktansvärd arbetsmiljö och falska riskbedömningar”.

Gensvaret blev översvallande. Vårdpersonal, politiker, äldre, anhöriga och media hörde av sig.

– Folk skrev och tackade för att jag satte ord på det jag känner.

Artikeln har delats över 40 000 gånger på Facebook.

Clara Karlsson betonar att hon inte vill att det här ska handla om något specifikt äldreboende, utan om äldreomsorgen i stort. Hon menar att situationen är densamma på många äldreboenden runtom i Sverige.

– Personalen vill hjälpa och bidra till en bra sista tid för de boende. Men på grund av personalbrist, för långa arbetspass och ont om tid så får inte de boende det som de behöver, säger hon.

– Jag har kräkts av stress, säger Clara.

 – Personalen spyr, är nära att svimma, gråter på toaletten och får panikångestattacker på grund av stressen. Det är fruktansvärt.

Nu har hon bytt äldreomsorgen mot en firma som sysslar med mark- och grävjobb. Hon slipper stressen och den ständiga känslan av otillräcklighet.

Vad skulle kunna få dig att återvända till äldreomsorgen?

– Mer personal, bättre löner, bättre arbetsvillkor – och att man ska låta undersköterskor vara undersköterskor. Men framför allt högre bemanning.

”Blir katastrof”

Sedan vi träffades i början av mars har coronapandemin lamslagit Sverige och smittan tagit sig in på landets äldreboenden, där viruset skördat hundratals dödsfall bland de gamla. Även personalen är sjuk.

I dag säger Clara Karlsson:

– Det har skrikits länge på mer personal. Det var kris redan innan. Nu visar detta klart och tydligt att när det är så skört inom äldreomsorgen som det är och det smäller till, då blir det katastrof.