”Alla som är här kan vara skjutna i morgon”
Publicerad 2020-08-22
MINSK. Trycket ökar mot demonstranterna i Belarus.
Unga aktivister försvinner spårlöst – men Sabina Novik fortsätter att gå ut på gatorna.
– Det var läskigt först. Men det har blivit som ett krig, säger hon.
Trebarnsmamman och Instagramaktivisten Sabina Novik, 32, blickar ner på sin slitna Converse.
De blåa skorna var nya på valdagen för tolv dagar sedan, men revolutionen tycks nöta ner allt.
Klockan på den grantigrå Sovjetfasaden slår ett. Förmiddagen har gått åt till att planera kvällens aktion. Målet är att bilda en tretton kilometer lång mänsklig kedja. Den ska gå från Kurapaty, platsen för Stalintidens värsta massakrer, till president Alexandr Lukasjenkos skräckfängelse Okrestina.
Symboliken ska vara omöjlig att undgå.
– De som är ansvariga för dödsskjutningarna och tortyren ska förstå att vi inte har glömt.
Sabina lägger de smala armarna i kors. Ögonen tycks kunna genomborra allt.
Hon började demonstrera på valdagen, den 9 augusti. Sedan dess har hon lagt all sin vakna tid på protesterna.
– Det var läskigt först. Men det har blivit som ett krig.
***
Några kilometer bort sprider sig lukten av målarfärg.
En nedlagd vodkafabrik från Sovjettiden förvandlas till hipsterbar, full med graffiti.
– Vi ska inviga när Lukasjenko faller. Champagnen ska flöda. Det ska bli den bästa festen någonsin, säger barägaren Oleg, 25.
I kväll ska han sätta sig i kompisens Audi. De ska åka in mot centrum. Stanna tvärt i höjd med Nemiga-stationen och inte röra sig en meter på minst en kvart.
Idén med gatublockaden kommer från revolutionen i Armenien 2018. Oleg hoppas få många med sig, chattgruppen där aktionen planeras har över tvåtusen medlemmar.
Det plingar till. En ung aktivist som heter Pavlov har försvunnit.
Oleg är rädd.
– Jag har klarat mig i två veckor utan att bli gripen.
Han skrattar till, sparkar med foten.
– Jag undrar när min tur ska ta slut.
***
Molnen drar ihop sig över Segertorget. De kortklippta männen samlas, Lukasjenkos stödtrupper och demokratirörelsens fiender.
– Förena er bakom presidenten, mässar en kraftigt byggd man i röd tröja.
Rödgröna regimflaggor viftas, men på ett energilöst, regisserat sätt.
Mobilkameror riktas åt vårt håll, filmar varje steg vi tar.
***
Barägaren Oleg tänker på tiden före gatuprotesterna. På alla år då han och kompisarna bara vågade viska till varandra.
– Vi trodde aldrig att de gamla och folket i byarna skulle förstå oss.
Han tänder en cigarett.
– Nu är till och med våra mormödrar ute och demonstrerar. Det har förändrat allt.
***
Sabina Novik lyfter blicken från skärmen. Den tvåårige sonen Kai jagar duvorna fram och tillbaka över torget vid Minsks kulturinstitut.
De sista veckorna känns som halva hennes liv.
Telefonen är hennes i särklass viktigaste verktyg. Samtidigt brukar hon och tjejkompisarna skämta om att den är en självmordsbomb.
– Den är full med bilder och kontakter. Om polisen får tag på den är det... illa. Vi är alltid beredda att snabbt kasta den ifrån oss.
Barnen är hemma med pappan när hon demonstrerar. Hon försöker förklara för de äldre, sjuåringen och nioåringen, vad frihet är och vad valfusk är.
Sedan säger hon: nu ska mamma ut och demonstrera.
– Barnen är min styrka. Jag gör det här för att de ska ha en framtid.
***
En gallerförsedd polisbuss skramlar förbi. Mörkret faller.
Flera förare blir nervösa i sista stund och bilblockaden ser först ut att misslyckas. Men någonstans vid Självständighetsavenyn står allt ändå stilla.
En instängd polisbil slår på sirenerna.
”Medborgare skingra er!” manar den spruckna högtalarrösten.
Aktivisterna svarar med att tuta ut sitt stöd för demonstranterna.
Den tretton kilometer långa mänskliga kedjan tätnar, leden sluts. Vi passerar farmödrar med barnbarn. Överlevare från Sovjettiden, som för första gången i livet upplever hur skräcken släpper greppet.
Men mest är det de ungas revolution.
Kvinnornas revolution.
På ett plakat står det ”Kärlek är starkare än rädsla”.
***
Sabina Novik tar sig fram med den rödvita frihetsflaggan svept bakom ryggen som en mantel. Går, nästan springer fram, kilometer efter kilometer i skor som redan är på väg att spricka.
Ögonen är blanka. Hon strålar mot alla.
– Jag är så stolt över mitt land. Stolt över alla de här vackra människorna. Men samtidigt…
Hon stannar upp i steget. Kramar telefonen så att fingrarna vitnar.
– Samtidigt… tänker jag att allt det här bara är en bubbla. Att alla som är här kan vara skjutna i morgon. Att det här kanske är vårt sista natt tillsammans.