Rasismens sår rivs lätt upp i Amerika
Rasmotsättningarna i USA har djupa historiska rötter som går tillbaka till slaveriets dagar.
Det krävs inte mycket för att såren ska rivas upp.
Upploppen i Missouri är tragiskt lika andra rasbråk genom åren.
Tvärtemot vad många amerikaner verkar tro löstes rasmotsättningarna inte i och med medborgarrättslagarnas införande för 40–50 år sedan.
De svarta har fortsatt att förtryckas och missgynnas på mer subtila sätt. Långsamt har saker och ting blivit bättre men utan att för den skull resultera i rättvisa villkor, jämlikhet och harmoni mellan raserna.
Som händelserna i Ferguson, en svart förstad till storstaden St Louis visar, behövs det inte mycket för att våldet ska blossa upp och scenerna från 60-talet medborgarrättskamp återkomma.
Vi har sett det många gånger förr i Los Angeles, Philadelphia, Chicago och andra städer efter att svarta skjutits ihjäl av polis.
Våldet är dels en protest mot de enskilda övergreppen. I Ferguson mot att 18-årige Michael Brown obeväpnad sköts ihjäl mitt på dagen av en vit polisman.
Avrättning
Historierna om varför går i sär men den springande punkten är att han var obeväpnad och svart. Ändå sköts han med minst sex skott, varav två träffade i huvudet. Det känns mer som en ren avrättning än som skott i självförsvar. Hade en vit yngling rönt samma öde?
En övervakningsfilm visar hur Brown strax före snattar cigaretter i en butik och bråkar med innehavaren. Men därifrån till att bli ihjälskjuten är steget långt.
Hur lågt förtroendet är mellan de svarta och det vita samhället visas av att Michael Brown nu ska genomgå sin tredje obduktion. Polisväsendet gjorde den första. Browns familj lät göra en andra och nu har USA:s justitieminister Holder beordrat en tredje. Knappast kännetecknande för ett samhälle där medborgarna litar på myndigheter.
Den våldsamma reaktionen på dödskjutningen är också ett mått på de svartas frustration i samhällen som Ferguson. De anser sig orättvist förfölja av polisen som stoppar dem betydligt oftare än vita medborgare.
Rasismen
De är arga över att skolorna i deras område är så usla att flera av dem stängts av myndigheterna. När de svarta istället försöker få in sina barn i företrädesvis vita skolor upplever de att rasismen åter visa sitt fula tryne.
Ferguson var en vit förort för 30 år sedan. Sakta men säkert har de svarta tagit över men inte utan att de vita på olika sätt försökt bevara "sin" stad.
Men trots att tvåtredjedelar av Fergusons befolkning är svart så är borgmästaren och fem av sex ledamöter i stadsstyrelsen vita. Av stadens 53 polismän är bara tre svarta.
Ändå är Ferguson inte extremt på något sätt. Det finns till och med de som tycker att förorten inte alls uppvisar särskilt många alarmerande tecken. Det som händer i Ferguson, Missouri kan i princip hända var som helst i USA.
Vid sidan av de gamla rasmotsättningarna finns det ett annat skäl till kravallerna.
Fattigdom
22 procent av invånarna i Ferguson lever under fattigdomsgränsen, enligt New York Times. Även om den ekonomiska krisen slagit hårt även mot delar av den vita medelklassen så är fattigdomen bland de svarta fortfarande oproportionerligt stor. Precis som det sitter många fler svarta i fängelse dömda till lång straff än vad som borde vara naturligt.
Så länge USA inte gör mer för att gå till botten med orättvisorna kommer rasbråk att fortsätta plåga landet med jämna mellanrum.