Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Hans, 89, klarar sig bra utan el och vatten

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-06

Mitt i Öresund ligger Saltholm – ön som, trots närheten till Malmö och Köpenhamn, bara har två fastboende familjer, inget kranvatten och ingen elektricitet.

Markus är tillsynsman på ön och ansvarig för 500 Gallowaykor. Utan dem hade gräset vuxit sig för högt och förstört för vissa fågelarter, såsom vadarfåglar, gäss och ejdrar. På frågan om vad de gör om dagarna, skrattar han.

– Se er omkring. Förutom att alla djur ska skötas är det mycket att göra med den gamla gården. Många delar behöver renoveras och rustas upp.

Man förväntar sig att komma in i ett omodernt hem med hål i golven och utan moderniteter. Istället är det ett väl utrustat hem, inrett i modern stil och med bekvämligheter som kylskåp, toalett, spis och datorer. Tack vare solceller och ett eget litet vind- och dieselkraftverk har paret elektricitet och det trådlösa svenska modemet gör att Solveig kan sitta vid datorn och arbeta. De trivs på ön och planerar att stanna där. Exakt hur länge vet de inte, men just nu förstår de inte vad de har att längta efter.

– Vad då? Vad är det jag skulle sakna där borta, säger Markus och pekar mot fastlandet.

– Att stiga upp ur sängen en kall vintermorgon kan kännas lite kämpigt. Det tar ju en stund innan elden har värmt upp det ibland 12-gradiga huset. Då gäller det att man har varma kläder, säger Solveig.

Man skulle kunna tro att man sparar pengar när man bor på en näst intill öde ö. Men det gör man inte enligt Solveig.

– Det går lika mycket pengar här som på fastlandet. Man handlar ju mat och har samma behov som där, med den skillnaden att man inte handlar kläder som förr. Nu använder man praktiska kläder. Och man använder dem tills de blir utslitna, inte tills de känns omoderna, avslutar hon innan vi tar farväl och paret återgår till sina sysslor.

Trötta men lyckliga återvänder vi till Allan och postbåten. Lyckliga över att ha funnit ett nästintill orört paradis. Bara ett stenkast från Malmö.

Vi anländer till Saltholm med den lilla fiskebåten. På kajen står Hans Zimling, 89, och tar emot. Klädd i sin ”uniform” – röda hängselbyxor, stråhatt och träkäpp – välkomnar han oss och pekar upp mot huset.

– Vi möts där om en stund. Det är bara att gå in på gården, säger han, och far iväg på sin gräsklippare.

Det är den han använder för att ta sig fram. På ön finns inga riktiga vägar, och därmed inga bilar.

Fem generationer

Väl framme vid huset sätter vi oss i trädgården och lyssnar till historier om hur livet är och har varit på Saltholm Hans Zimling är född och uppvuxen på ön. Hans familj har bott här i fem generationer sedan 1521, då de kom hit från Holland.

Han är nummer sex i en syskonskara på nio barn och alla barnen är födda på ön. Det fanns inte tid att åka in till fastlandet för att förlösa. I stället fick barnmorskan komma till ön. Under vinterhalvåret tog man hjälp av det militära, som flög dit en barnmorska när det var dags.

– Vi var fattiga, men gick aldrig hungriga. Leksaker hade vi inte. Förutom de gånger då barnen som bodde längs ”Whiskybältet” tappade sina leksaker i havet. Blåste det åt rätt håll flöt de hit till Saltholm, skrattar han.

”Whiskybältet” kallade de den rika delen av fastlandet där bland annat Hellerup och Skodborg ligger. Där hade de råd att dricka whisky.

De jagade mycket och ofta stod vildkanin på menyn. Bäst var det att få tag i en svan. Då räckte det till hela familjen.

– Redan som barn arbetade vi hårt. Vi mjölkade korna, hämtade in djuren och gick efter vatten. Ibland stod vattnet högt. Då fick vi skynda oss att hämta in djuren. De flesta djur har nämligen vattenskräck och står paralyserade tills de drunknar.

Eget museum

Han och de andra barnen gick i den 24 kvadratmeter stora kommunala skolan på ön. Den ena hälften var lärarinnans bostad och den andra klassrum. Till skolan var det 4,5 kilometer och dit gick de barfota eller med egenhändigt gjorda träskor.

– Jag har mina gamla träskor bevarade i museet, säger han glatt och pekar bort mot den lilla stenbyggnaden på andra sidan grusstigen.

Hans Zimlings favoritpryl i museet – en bombsäkring. Att den inte var avtagen när bomben kastades över ön var hans räddning.

Museet öppnade Hans för tio år sedan och där han har bevarat allt som har med Saltholm och hans egen barndom att göra. Han har varit en flitig fotograf, så bland träskor, trädgårdsredskap, verktyg och husgeråd hittar man även gamla svartvita fotografier. Han har också skrivit en bok om sin uppväxt på ön, ”En anderledes barndom”.

På frågan om hur de gjorde när de blev sjuka och behövde besöka läkare ser han nästan förvånad ut.

– Sjuka? Det kan jag inte minnas att vi någonsin blev. Visst hade vi de vanliga barnsjukdomarna som alla andra barn, men aldrig att vi besökte läkare. Nej, då gick vi till mormor. Hon hade alltid något bra botemedel.

– Vi levde nog ett väldigt hälsosamt liv här. Jag hade ingen tandborste och ändå har jag i dag, nästan 90 år gammal, alla tänder kvar. Det bästa man kan göra för att hålla tänderna rena är att knapra på morötter, direkt tagna ur jorden. Det rengör tänderna. Och att aldrig äta godis och sötsaker förstås. Vi åt aldrig godis.

Återvände till ön

Hans lämnade Saltholm som 16-åring och har sedan dess bland annat gift sig, fått barn och barnbarn, arbetat som trafikförvaltare för SAS på Kastrup, blivit änkeman och sen slutligen återvänt till Saltholm. Sedan 25 år tillbaka bor han i det 200 år gamla huset på norra delen av ön. Det finns ingen elektricitet, men med hjälp av solceller kan han tända en sänglampa om kvällarna och ibland titta på den lilla svartvita teven. Maten lagar han på gasspisen och dricksvattnet får han från fastlandet.

Om man bor på Saltholm gäller det att hålla sig på god fot med Allan. Han är den som kör postbåten till och från ön. Varje tisdag och fredag kommer han. Förutom att hämta och lämna post har han med sig matvaror. Saltholm har varken butiker eller matställen. Öborna ringer till köpmannen på fastlandet och beställer. Allan åker och hämtar i butiken och kör sedan ut matvarorna till Saltholm.

Svämmas lätt över

Ön är helt platt. Den högsta punkten mäter två meter över havet och det är inte ovanligt att stora delar av ön, under stormiga höstdagar, svämmas över. Ibland står vattnet ända in på husknuten.

Öbon Markus Sörensen visar hur vattnet ibland har nått ända upp till hans hus.

– Då finns det inget annat att göra än att sitta inomhus och vänta. Det finns inget sätt att komma härifrån då, säger han.

Markus Sörensen, 56, och hans sambo Solveig Larsen, 54, flyttade till Saltholm för fyra år sedan.

Text: Alexandra Bylund
Foto: David Bergström

Följ ämnen i artikeln