Josefina, 32, hittade knöl i bröstet – blev avfärdad av läkaren
Uppdaterad 2021-10-21 | Publicerad 2020-10-18
Läkaren avfärdade knölen i bröstet som en muskelsträckning.
Nästan två år senare – när Josefina Nicklasson, 32, precis fött sitt andra barn – fick hon veta att det var bröstcancer.
– Jag var så ledsen att de inte tog mig på allvar, säger Josefina som anmält vårdcentralen till Ivo.
Josefina Nicklasson i Flen hade precis slutat amma sitt första barn, dottern Livia som då var tio månader, när hon kände en knöl i sitt högra bröst.
– Då var den inte så stor, utan kändes mer som en förhårdnad, säger hon.
Det var i oktober 2018.
Hon blev orolig eftersom hennes mormor hade bröstcancer i 60-årsåldern.
Josefina sökte hjälp på vårdcentralen i Flen, men läkaren kom med lugnande besked.
– Hon menade på att det inte var någon fara. Hon sa att jag hade en muskelsträckning och att jag skulle börja träna med gummiband och stretcha.
Josefina bad ändå om en remiss till mammografi.
– Läkaren sa att jag inte behövde någon mammografi. Hon sa att det är jätteovanligt med bröstcancer i min ålder och att brösten förändras under graviditet och amning.
Josefina lät sig övertygas och försökte glömma knölen.
En tid senare blev hon gravid igen.
Fick dödsångest
I maj månad – med två veckor kvar till förlossningen – kände hon knölen igen, när hon stod i duschen.
Den var nu så stor att den inte längre gick att ignorera.
– Jag tänkte: Jäklar vad hårt det kändes.
Josefina kunde inte släppa tanken på cancer, så hennes barnmorska uppmanade henne att kontakta Bröstcentrum vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
Den 13 maj föddes lille Loa.
Dagen efter förlossningen hade Josefina en tid på Bröstcentrum. Där undersöktes bröstet både med mammografi och ultraljud och vävnadsprover togs på knölen.
När hon två dagar efter hemkomsten från BB fick en kallelse tillbaka till Bröstcentrum befarade hon det värsta. Hon gick därför in på Vårdguidens hemsida för att läsa sin journal.
– Då stod det att en nyförlöst kvinna ska delges cancerbesked. Jag tänkte: Nu är det kört. Nu kommer jag inte att fixa det här.
Josefina börjar gråta när hon berättar.
Hon fick dödsångest av beskedet.
– Jag har ju aldrig haft ångest i hela mitt liv. Men just då, när man är nyförlöst och man ska vara som lyckligast i livet, då vändes hela livet upp och ner, säger hon.
– Jag visste ju ingenting om cancer. Det var mycket tårar – och chock.
Hennes sambo, Robin Pettersson, 35, blev förtvivlad, precis som bådas föräldrar.
– Alla blev ju helt knäckta.
De hade precis samlats för att fira familjens nya bebis.
– Dagen efter satt vi med beskedet att jag hade cancer. Det var en chock för alla, så vi bara grät.
Aggressiv cancer
Tumören hade sedan läkarbesöket 2018 hunnit växa obehindrat. Den var nu 4,5 centimeter stor och cancern var aggressiv.
Risken fanns att den hunnit sprida sig.
Josefina blev därför otroligt lättad när röntgen visade att så inte var fallet.
I juni fick hon den första av sex behandlingar med cellgifter. Efter det har tumören krympt och halverats i storlek. Josefina har fått biverkningar och blivit försvagad.
– Jag är så svag att jag inte kan öppna en burk själv. Jag som är hästtjej och alltid varit ganska stark.
Hon har tappat håret och vill därför inte bli fotograferad.
– Jag har inga ögonbryn kvar, knappt några ögonfransar och inget hår på huvudet, säger hon.
De två små barnen motiverar henne att kliva upp varje morgon. Stödet från hennes sambo och familjen är ovärderligt.
– Hade jag inte haft dem hade jag nog dragit ned rullgardinen, säger hon.
I mitten av oktober väntar nästa steg i behandlingen. Då ska hela bröstet opereras bort. Hon ser på det rationellt.
– Det ska bli skönt att bli av med den här tumören.
Du är mitt uppe i en process. Kan du beskriva den här tiden?
– Nej, jag kan inte ens sätta ord på det. Det har varit så omtumlande, en känslomässig berg- och dalbana.
Josefina har valt att inte känna efter så mycket, utan att ”bara köra på”.
– Jag har ju barn och vill leva fullt ut. Jag har aldrig känt mig så levnadsglad som nu, säger hon.
Svårt berätta för dottern
För att sorgen inte ska ta överhand har de firat alla positiva besked. Som att tumören halverats. Att gentestet visade att cancern inte är ärftlig.
En annan svårighet har varit att berätta för lilla Livia, 2,5 år, att mamma är sjuk i cancer. Hur förklarar man för ett litet barn varför mamma och pappa bara gråter när de kommer hem med ett nyfött barn?
– Man vill ju skydda sina barn mot allt. Men samtidigt är det viktigt att hon förstår varför vi är ledsna. Så ofta brukar jag säga att jag har ont i bröstet – även om jag har mer ont i hjärtat än i bröstet, säger hon.
Allt känns väldigt svårt och perspektiven svårhanterliga.
– Nu är det väldigt tufft känslomässigt. Jag vill ju verkligen vara med under mina barns uppväxt. Jag känner verkligen att jag vill leva så himla mycket och ta vara på livet, säger Josefina.
Har anmält vårdcentralen
Hon har anmält den felaktiga diagnosen både till Patientnämnden och till patientförsäkringen LÖF.
– Om jag hade fått rätt vård och blivit skickad till mammografi 1,5 år tidigare så hade tumören inte varit lika stor, säger Josefina Nicklasson.
Hon fick en skriftlig ursäkt från vårdcentralen, men är inte nöjd med det, utan vill att händelsen utreds. Därför har hon valt att anmäla vårdcentralen till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, för fel i vården.
Det gör hon inte för sin egen skull.
– Nej, för mig är det redan för sent.
Utan hon gör det för att andra unga kvinnor inte ska råka ut för samma sak – och bli avfärdade när de söker vård för en knöl i bröstet.
– Det här har varit fruktansvärt och jag vill inte att det här ska hända någon annan, säger Josefina Nicklasson.
Ann Claesson är verksamhetschef på vårdcentralen Orrögatan i Flen. Hon vill inte kommentera det enskilda fallet.
Enligt Socialstyrelsen ska knölar i bröstet undersökas med trippeldiagnostik, däribland mammografi. Har ni gjort fel?
– Jag kan inte svara på det. Men rent generellt ska man vara väldigt frikostig. Vi brukar rekommendera att man ringer Bröstcentrum direkt, om man har en knöl i bröstet, eller att man får en tid hos vårdcentralen, säger Ann Claesson.
– Min bedömning är att patienten ska remitteras vidare, rent generellt, säger hon.