Knutbybo: De trodde alla var dumma i huvudet
Publicerad 2019-05-15
Ofrivilligt har de boende i Knutby hamnat i centrum av en mordhärva och förknippats med en sektliknande församling med våldsamma bestraffningar.
– Det är synd för det finns en kraft här. Det är en landsbygd som försöker leva så gott det går, säger Sofi Lindvall, rektor på Knutbyskola.
Knutby är en by i ordets sanna bemärkelse. Ett T i landsvägen med Ica-butiken på ena sidan, en obemannad bensinstation och bykrogen på den andra. Vackra gamla villor ligger i välskötta trädgårdar omgärdade av fält och hagar.
En lugn plats, idyllisk om man så vill.
Då och då passerar någon genom matbutikens automatiska dörrar, få vill prata. Här fick folk nog av journalister redan 2004.
– Varje dag när man gick ut med hunden stod det journalister och frågade var pastorn bodde. Det var ju ganska negativt för folk trodde att alla som bor i Knutby var dumma i huvudet, säger Knutbybon Anna Norlin, som tankar sin bil på macken.
Sätt att gå vidare
15 år har gått sedan pastorn Helge Fossmo och en kvinna i församlingen dömdes i den uppmärksammade mordhärvan i Knutby. Nu väntar en ny rättegång där tre medlemmar ur den nu nedlagda församlingen anklagas för brott som enligt vittnen och målsägande skett i en våldskultur där misshandel och hot om att lyda för att inte hamna i helvetet varit en del av vardagen.
– Det är nog viktigt för dem som har varit utsatta att bli trodda. Och kanske även för de åtalade, att det kan bli ett sätt att gå vidare, säger Anna Norlin.
"Signum för Knutby"
Ett par hundra meter från macken har en grupp barn med västar i varselfärger samlats utanför Knutbyskola för en utflykt. På skolan har alla i personalen fått handledning i hur de ska prata med barnen om vad som hänt, berättar skolans rektor Sofi Lundvall som möter utanför den gula tegelbyggnaden.
– Ärligt talat är många väldigt trötta på journalister. Men sedan är många som bor här ledsna över att församlingen har blivit ett slags signum för Knutby, säger Sofi Lundvall till TT.
– Jag tror att de flesta ändå tycker att det kommer någonting bra med det här. Vi tänker att “hur kunde det här hända utan att vi är medvetna om det?” Det måste vi ta ett samhälleligt ansvar för – myndigheter och grannar och alla.
Rädsla och sorg
2004, då Sofi Lundvall började arbeta på skolan, hade rädsla, sorg och besvikelse tagit ett grepp om byn. Ingen ville förknippas med Filadelfiakyrkan, berättar hon.
– Men nu tror jag att folk kan skilja på människor och det som har varit församlingens verksamhet. Jag hoppas att folk kan känna för dem som har varit med om saker. Man tycker ju om de här människorna, de finns ju här omkring oss.