Härvan kring Bali visar vikten av pressetik
MARTIN SCHORI: Därför gick vi ut med Balis namn
För Aftonbladets del började publiceringarna om (men inte arbetet med) anklagelserna mot Hanif Bali när vi fick reda på att Moderaterna inledde en intern granskning. Att det pågår en utredning i det största oppositionspartiet om en av deras riksdagsledamöter är en relevant nyhet att rapportera.
I vår första artikel hade vi också med Hanif Balis förnekande. Men eftersom anklagelserna var just anklagelser – det fanns ingen polisanmälan och än mindre ett åtal eller dom – så höll vi hans namn anonymt. Våra reportrar Olof Svensson och John Granlund hade egna uppgifter och källor, men vi visste för lite för att det skulle motivera en namnpublicering.
Därefter tog nyhetsjakten över.
Någon dag senare kunde John och Olof skriva en artikel byggd på två personer som har insyn i utredningen. De berättade vad anklagelserna gick ut på, lite mer i detalj.
Och efter det gick Hanif Bali ut själv på Facebook och gav sin version. Då valde vi också att publicera hans namn.
Denna dramaturgi är inte ovanlig. En nyhetsstory inleds, och utvecklas.
De flesta etablerade medier som förhåller sig till de pressetiska reglerna gjorde liknande bedömningar som vi, även om vissa är lite mer restriktiva än andra (TT valde att namnge Bali först på torsdagen, efter att han polisanmälts).
Hanif Bali är inte vem som helst. Han är en av Sveriges mest profilerade och omskrivna politiker. Han har kanske inte de mest framträdande posterna i riksdagen eller partiet, men med sina över 160 000 följare på Twitter och närmare 125 000 på Facebook har han byggt en maktbas som politiken och samhällsdebatten ständigt måste förhålla sig till.
Den basen har han ofta använt för att rikta kritik mot medier och hur vi arbetar. Bland hans meningsfränder är uppfattningen ofta att pressetiken är feg. Fler ska hängas ut, gärna så tidigt som möjligt i processen. Den inställningen är populär på Twitter, men inte hos allmänheten i stort (läs mer om det här).
Och även om ribban för en namnpublicering av en makthavare är betydligt lägre än vad den är för andra människor så tycker jag att en restriktiv pressetisk hållning är bra. Också när det gäller Hanif Bali.
Till sist: Offentliga personer som utövar makt och har ett stort inflytande över vårt samhälle har också rätt till en privat sfär. Men den är ganska liten. I sitt inlägg skriver Bali att journalister ringt på hans dörr i bostaden, viket så klart innebär att man trampar in i den privata sfären.
Det finns tillfällen där det kan vara motiverat att uppsöka någon i hemmet, men det ska i mitt tycke endast ske i undantagsfall, då alla andra vägar är uttömda. Aftonbladet har hittills inte bedömt att den här situationen krävt det.
Hanif Bali och anklagelserna – detta har hänt