Flykten från Charkiv: "Vill leva lite till"

De har utstått år av krig och sporadiska strider – men nu är det nog.

Över 14 000 civila har lämnat sina hem sedan Ryssland inledde sin överraskande markoffensiv mot Charkivregionen i nordöstra Ukraina, enligt Världshälsoorganisationen.

Ljuda Zelenskaja och Ljuba Konovalova kramade varandra hårt när striderna kom allt närmare deras hus i den lilla byn utanför Vovtjansk.

– Vi tänkte inte lämna. Hemma är hemma, säger 72-åriga Zelenskaja till nyhetsbyrån AFP.

Kvinnorna beskriver natten mot den 10 maj, då ryssarna inledde sin offensiv, som fasansfull. Explosionerna fick dem till slut att ge upp, packa väskorna och lämna huset, som egentligen tillhör kvinnornas son och dotter som är gifta med varandra, men som flyttade efter att kriget bröt ut 2022.

Skjuter ”på allt de kan”

I Vovtjansk, i väntan på vidare evakuering till regionhuvudstaden Charkiv, beskriver Ljuba Konovalova nostalgiskt huset hemma för AFP:s reporter: trädgården som precis vaknat till liv, rosor och majblomster som prunkar.

– Och det växer träd intill husväggen – körsbär, aprikoser, allt. Och druvor överallt.

Men nu är det borta, suckar 70-åringen.

Charkivregionen har varit relativt förskonad från större angrepp sedan Ukraina hösten 2022 tryckte tillbaka Rysslands invaderande styrkor där. Nu är ryssarna tillbaka – och skjuter enligt försvarsdepartementet i Kiev ”på allt de kan”. Ryska styrkor har fängslat, beskjutit och dödat civila sedan offensiven i regionen inleddes, uppgav inrikesminister Ihor Klymenko på Telegram i förra veckan.

Granater över huvudet

Analytiker bedömer att Moskvas mål är att etablera en buffertzon mot den ryska gränsen – och att omdirigera ukrainska styrkor som tidigare varit upptagna vid andra frontlinjer, skriver AFP.

– I själva verket är idén bakom attackerna i Charkivregionen att sprida och tunna ut våra styrkor, sade president Volodymyr Zelenskyj i sitt kvällstal i förra veckan.

68-åriga Zoja Sergijenko ville inte heller ge sig av från hemmet i regionen, rapporterar AFP. Men dottern tjatade och granaterna flög över huvudet. Till slut stod hon inte ut längre.

– Jag är inte rädd för att dö. Men dessvärre så skulle jag vilja leva lite till, säger hon med ett skratt.