Gjort dokumentär om sin första tid i Sverige

Uppdaterad 2016-01-22 | Publicerad 2016-01-19

För ett halvår sedan kom Iulia Feneriu och Yeganeh Ranjbar till Sverige.

Nu har de gjort en dokumentärfilm där de berättar om sina liv och sin vardag.

"Jag trodde aldrig jag skulle gråta så mycket som jag gjorde den där första dagen".

Iulia Feneriu, 18, och Yeganeh Ranjbar, 16, kommer springande mot Individuell människohjälps kontor vid Medborgarplatsen i Stockholm. Verksamhetsutvecklaren Rokibath Alssane öppnar dörren och säger leende:

– You are late.

– So, so, so sorry! Can we speak engelska och lite svenska? säger Iulia Feneriu när de kommit in i värmen.

– Mer engelska, försöker Yeganeh Ranjbar.

– Mest svenska, säger Rokibath Alssane.

I lite drygt ett halvår har Iulia Feneriu, 18, och Yeganeh Ranjbar, 16, bott i Sverige och försökt göra landet till sitt nya hem. Och det var när de i höstas kom i kontakt med projektet Move it, som är en del av Individuell människohjälp och arbetar för att ge nyanlända ungdomar en givande fritid, som idén om att göra en dokumentärfilm väcktes.

– Vi hade fått testa att göra lite filmer i skolan och vi tyckte att det var så coolt! Så när Rokibath sa att hon kanske kunde hjälpa oss att få göra mer film så sa vi ja direkt, berättar Yeganeh Ranjbar.

Lånade pappas kamera

Iulia Feneriu fick låna sin pappas kamera och tillsammans med Yeganeh började de att filma sin vardag, sina vänner och olika miljöer de rör sig i. I dokumentärfilmen, som de döpt till "Mitt nya hem", ber de även sina nyanlända klasskamrater att berätta om sin första dag i Sverige.

– Vi frågade hur det var att komma hit: var det svårt eller lätt? Har de hittat några nya vänner? säger Yeganeh Ranjbar och Iulia Feneriu fyller i:

– Alla sa att det var jättesvårt, att de känner sig ensamma och saknar vänner eller familjemedlemmar i sitt hemland.

Första dagen i Sverige: ”Grät så mycket”

Iulia är själv med i filmen och berättar om sin första dag. Hon kom till Sverige från Rumänien, där hennes mamma fortfarande bor.

– Jag trodde aldrig jag skulle gråta så mycket som jag gjorde den där första dagen. Men så träffade jag min pappa och hans flickvän som överraskade mig med sin lägenhet där jag fick ett eget rum. Då blev jag glad. Men sedan sov jag väldigt mycket.

Yeganeh Ranjbar kom till Sverige från Iran tillsammans med sin mamma och sina systrar. Hennes pappa kom först senare.

– Jag var så ledsen. Jag visste inte vad som skulle hända och våra väskor blev kvar i Dubai så vi hade ingenting. Men det var i alla fall svalt här. I Iran hade det varit över 40 grader.

3 månaders film blev 11 minuter

I över tre månader filmade de. Sedan klipptes materialet ned till 11 minuter. Många dagar satt de kvar flera timmar efter skolan för att färdigställa allting. Men de har inte blivit avskräckta av allt jobb det krävts för att bli klara.

– Nu vill jag göra en ny, bättre film, säger Iulia och ler.

– Vi har tankar om att intervjua de som kommit hit för länge sedan och låta dem berätta om sina liv. Både de som det gått bra för och de som det inte gått så bra för – kanske någon som sitter i fängelse! Den ska vara klar till Sveriges kortfilmfestival i april, säger Yeganeh.

Rokibath Alssane ser stolt ut.

– De har verkligen gjort allting själva och berättat om sina liv på sitt sätt. Jag har egentligen inte hjälpt dem mer än att peppa dem – och de har lyckats så bra!

Det flyr de från – och så många får stanna i
Sverige
Varför får aldrig Basel börja jobba? - Peter
Kadhammar

Följ ämnen i artikeln