Refrängen flyger som raketer

Nöjesbladets schlagerkrönikör Markus Larsson sätter plus på alla låtar i kvällen final i Melodifestivalen

➕➕➕ ”Shout it out” – David Lindgren

Sensationen från andra deltävlingen i Göteborg. Musikalartisten som både kan sjunga och ­snurra på ryggen. Ett ”Bolibompa”-nummer för vuxna människor med gymkort. På scen är 2010-talets Susanne Larnefelt lika spännande som en påstruken slipsnisse på valfri firmafest. Men låten är ett enkelt och rakt och bra reklamradiojippo från två låtskrivare som kan bli tävlingens ryggrad i framtiden.

➕➕➕➕ ”Jag reser mig igen” – Thorsten Flinck

Vissa gör långa resor under Melodifestivalen. Thorsten Flinck har på några veckor gått barfota mellan två hållplatser som ligger långt från varandra. Från att ha varit en uträknad freakshow till folkkär entertainer. Mycket tack vare den blodröda arbetarklassballaden ”Jag reser mig igen” – ett dramatiskt och laddat schlagerdrama där det låter som att Jan Malmsjö stiger upp från trottoaren efter att ha ­sovit på gatan i två år.

➕➕ ”Mystery” – Dead By April

Vad hände med gammelschlagern? Genren som var tävlingens syre och själ i flera decennier? Lugn. Schlagern är kvar. Den ser bara lite annorlunda ut. Nuförtiden kan den framföras av unga bläcktorskar med stora tatueringar och tuppkam. Lyssna på numetal-refrängen i Dead By Aprils ”Mystery”. Den är lika buggvänlig som KikkiBettanLotta. Och efter Melodifestivalen 2012 är ”growl” – sångstilen där utövarna tar i så att ögonen går sönder – det nya fredagsmyset.

➕➕➕ ”Why start a fire” – Lisa Miskovsky

Här finns inga krusiduller. Här finns ingen konfetti, inga eldfontäner, inte lösnaglar, no pyro och exakt noll papiljotter. När Lisa ­Miskovsky, som bland annat är en skicklig snowboardåkare från Umeå, debuterar

i Melodifestivalen nöjer hon sig med två ­stora lakan och en gitarr. I den här tävlingen skulle snöängelns sparsmakade nummer kunna kallas för indie. Det låter som att Kate Bush fjällvandrar i Abisko.

➕➕ ”Baby Doll” – Top Cats

Utan rockabilly skulle den moderna pop­musiken vara betydligt tristare. Genren gav hitlistorna en könsdrift på 50-talet. Ett tonårsuppror som, nu som då, gick ut på att festa och dansa och ligga. Gene Vincent. Fantom­gitarristen Scotty Moore. Den unge Elvis Presley. Eddie Cochran. Jämfört med dem är Top Cats en... otrimmad moppe.

➕➕➕➕ ”Euphoria” – Loreen

Den inledande signalen. Det låter som att ett gigantiskt fartyg närmar sig i nattdimman. Första versen där musiken växer fram bakom Loreens röst. Den första refrängen som flyger upp i luften som nyårsraketer. Stamningen ”ah-ah-ah”, kanske den enskilt viktigaste detaljen som gjort låten till en hit. Breaket mot slutet. Snöfallet. Och när det mangainspirerade numret kulminerar i en smattrande technofinal... Klubbmusik brukar sällan ha så här mycket hjärta och själ, framför allt inte i Melodifestivalen.

➕➕ ”Soldiers” – Ulrik Munther

Munther skulle kunna väcka moderskänslor hos murgröna. Medan tonårsflickor och tonårspojkar säkert känner nåt helt annat i sina hjärtan. Musiken är en blandning av munspelspop och krigsmarsch. Eller Andreas Johnson och Martikas ”Toy soldiers”. Men låten skulle kunna vara ett bortglömt albumspår på en bortglömd skiva med en bortglömd ”Idol”-artist.

➖ ”Mirakel” – Björn Ranelid och Sara Li

Björn Ranelid? Sara Li? Jag förlåter er.

➕➕➕➕ ”Why am I crying?” – Molly Sandén

Vilket annat år som helst skulle Molly Sandén ha varit en av finalens största favoriter. ”Why am I crying” är en av de bästa powerballaderna som ställt upp i tävlingen de senaste tio åren. Men 2012 tävlar Molly mot Danny och Loreen och Thorsten,”oj, oj, oj”-kungen från Skåne och kommer lite i skymundan. ”Why am I crying” skildrar ilskan och smärtan efter att nåt fanskap har krossat ens hjärta. Välkommen till vuxenlivet, Molly. Var lugn. Det blir faktiskt värre.

➕➕➕➕ ”Amazing” – Danny Saucedo

Tävlingen behöver artister som Danny Saucedo – artister som går ”all in”, plus moms. ”Amazing” är ett fenomenalt skrytbygge. ­Musiken är en ”dannyfierad” version av ­Swedish House Mafias ”Save the world”. Och numret är bokstavligt talat ett självlysande ­bevis för hur mycket Melodifestivalen har ­utvecklats på tio år. Titta på breaket när ­Danny upphäver tyngdlagen. Jämför sedan med ­Afro-dites vinnarbidrag från 2002...