Sahlins avskedstal – ord för ord

Mona Sahlin (S) höll sitt stora avskedstal under förtroenderådet i dag.

"Det här blir mitt bidrag till framtida debatter", presenterade Sahlin själv sitt känslomässiga tal.

Läs hela talet här ord för ord.

Partivänner,

Jag ska, som jag brukar på våra förtroenderåd, ta mig tid att säga några saker. Det är inte alltid så att jag säger det som alla vill höra. Men jag säger det jag tycker att vi behöver höra och ta upp till diskussion. Så blir det också idag.

Det sägs att på kinesiska består uttrycket ”kris” av två tecken – tecknet för fara, men också tecknet för möjlighet. Efter två valförluster i rad så är vårt parti i kris. Det är förstås ett farligt läge. Vi har stelnat och hamnat i otakt med svenska folket. Vi måste förändra oss. Och däri ligger nya möjligheter.

Är det några som vet det, så är det väl vi. Förändring är vår tradition.

Vårt parti skulle inte ha över hundra år på nacken om vi inte förmådde förändring.

I förändringen ligger fröet till förbättring. Vi tror på förändringen, vi är rastlösa reformister. Så har vi sagt, och omfamnat det äventyr som förändring alltid innebär.

Förändring är en av våra stora styrkor. Nu ska den styrkan prövas.

Den ska prövas utan att vi glömmer en annan av våra stora styrkor: insikten om att jämlikhet och utveckling är två sidor av samma mynt.

När politikens vänsteryttrar sätter jämlikhet före utveckling, då säger vi: nej, det finns ingen sådan motsättning! När politikens högeryttrar sätter utveckling före jämlikhet, då säger vi: nej, nej, de är varandras förutsättningar!

Jämlika villkor och små klyftor – det skapar en tillit och trygghet som banar väg för framtidstro och ekonomisk utveckling. Denna insikt är vår särart. Den gör oss unika i svensk politik.

Jag har beskrivit denna vår kungstanke och dröm som Möjligheternas land. Det är ett Sverige där var och en kan sätta upp sina egna mål, och nå dem – utan att klass, kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund eller omgivningens normer står i vägen. Där man är fri att göra en längre resa än den som ryggsäcken hemifrån packades för. Där jämlikhet självklart också betyder jämställdhet och feminism.

Och där vi öppnar dörrar för varandra för att vi vet att din framgång är vår framgång.

Vi hyllar solidaritet, omtanke och respekt människor emellan. Men detta allena bygger inget välstånd. Det vet Sveriges enda arbetareparti, vår gren av den internationella arbetarrörelsen.

Möjligheternas land har kraften att skapa stark tillväxt och full sysselsättning – just för att det bygger på jämlikhetens grund. Och det har kapaciteten att öka människors frihet – det som är socialdemokratins mål.

Det var den drömmen som redan Branting beskrev som att alla skulle kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan. Som drev Per-Albin att formulera folkhemmet, och Tage att beskriva det starka samhället. Det var det här Olof ville med sin demokratiska socialism, och som Ingvar såg som det unika med den svenska välfärdsmodellen. Det var samma folkhemtanke som Göran målade grön – i solidaritet med kommande generationer, för en hållbar tillväxt.

Jämlikhet och utveckling – både och, aldrig antingen eller. Det är, har varit och måste förbli Socialdemokratins stora uppdrag.

* * *

Partivänner

Vi kan argumentera förnuftigt för våra gemensamma lösningar – det må gälla arbetsmarknadspolitik, sjukförsäkring, pensioner eller barnomsorg. För de är billigare och mer effektiva än de marknadslösningar högern erbjuder.

Samtidigt revolterar vårt hjärta mot de orättvisor vi ser, den över- och underordning som kommer av hög arbetslöshet och klyftor, den sortering av människor som stänger livschanser. Därför tar vår politik alltid spjärn i samhällskritiken. Många framgångsrika decennier vittnar idag för vår sak.

Sverige är ett av de länder som har den högsta sociala rörligheten i världen.

Här är de ekonomiska skillnaderna jämförelsevis små. Här omfattar välfärden alla – vilket gör den effektiv. Det är smart.

Våra gemensamma insatser har gjort Sverige till en av världens absolut mest konkurrenskraftiga ekonomier.

* * *

Men, partivänner,

Backspegelns lösningar är bara goda om de löser samtida utmaningar och problem. Politikens riktning måste hela tiden vara framåt, uppåt, vidare.

Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ”ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.” Det är när vårt parti betonar det ena mer än det andra – jämlikhet mer än utveckling, eller tvärtom – som vi tappar styrfart. Det är då vi tappar stöd.

I valet 2010 blev vi socialdemokrater dubbelt så stora som moderaterna bland de arbetslösa. Vi blev nästan fyra gånger så stora bland dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Vi möter människor i deras oro och osäkerhet. Och när de behöver politiken som mest. Det ska vi göra. Vi ska ta parti mot orättvisor, mot utsatthet, för jämlikhet.

Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte. Då får vi 30 procent. Med nöd och näppe blev vi ändå Sveriges största parti i detta val. Men våra ambitioner är på goda grunder väsentligt större!

Vi måste möta människor inte bara i deras utsatthet, utan också i deras längtan, drömmar och ambitioner. Vi ska ha en politik för hela folket – och för hela livet. Inte bara i stunder av oro, utan också när man har jobb och känner framtidstro. När livet funkar och man känner sig stark. Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på det socialdemokratiska arbetarepartiet. 32 procent valde moderaterna.

Redan före valet 2006 satte sig bilden av att vi socialdemokrater stod för bidrag, moderaterna för jobb. Vi lyckades aldrig tvätta av oss den bilden. Valrörelsen 2010 var vi hjälplöst fast i den – trots att det är en vrångbild. Därför måste vi utveckla vår jobbpolitik – både rent faktiskt, och hur vi talar.

Det är arbete som bygger välfärd och välstånd. Utan arbete och tillväxt – inget att fördela. Så är det. Och vår politik måste vara ett praktiskt uttryck för det. En arbetslinje med rätt och plikt, det har alltid varit vår utgångspunkt. Men vi måste bli mycket tydligare med detta. Jag tog upp redan i mitt installationstal. Det följde med genom rådslagen. Vi slog fast det på vår Jobbkongress.

Arbete är inte bara en rättighet. Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land. För det är med arbete vi upprätthåller tillväxt och välfärd, det som gör ökad frihet möjlig. Och det är därför målet heter full sysselsättning – Arbete åt alla.

Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:

Målet är att alla som kan jobba ska jobba.

Det ska alltid löna sig att arbeta.

A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.

Fler jobb går före större ersättningar.

Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.

* * *

Partivänner,

Arbetsmarknaden har förändrats snabbare än vår jobbpolitik. Ett parti som menar allvar med en offensiv politik för nya jobb måste kunna visa upp en stark och tydlig näringspolitik.

Jag startade en process som har lett till att vi tar småföretagen på mycket större allvar. Jag är stolt och glad över att vi påbörjade arbetet, men missnöjd med att det stannade av. Det var ett misstag.

Att starta ett eget företag kan vara ett utmärkt sätt att förverkliga sina livsdrömmar och det är en styrka för vårt land. Många av de nya jobben skapas i små företag som växer. Och därför behöver vi ha en politik som på allvar sätter småföretagen och entreprenörerna i centrum, och ett småföretagarperspektiv också på andra politikområden.

Vi ska ha en politik som stödjer företagen att vara framgångsrika, göra vinst och anställa fler. Konkurrenskraftiga villkor för företagen är en helt central del av en framtidsinriktad näringspolitik.

Sverige är ett litet land vid norra polcirkeln. Det är ingen naturlag att vi drar till oss investeringar och produktion. Det är resultatet av gemensamma investeringar i forskning, utveckling och utbildning. I en värld där hundratusentals nybakade ingenjörer i Kina och Indien står redo att dra sitt strå till stacken ska vi inte vara övertygade om att vi kan värna vår framskjutna plats i världsekonomin.

Inte utan ett fortsatt gemensamt arbete med gemensamma investeringar.

Vår näringspolitik ska bereda väg för det nya, inte försvara det gamla som inte är konkurrenskraftigt. Vi måste konkurrera med unika produkter. Det kräver nya innovationer. Och det i sin tur bygger på att vi bedriver forskning i världsklass.

Hur ska svenska universitet ligga i täten på den globala forskningsfronten?

Här står regeringen tomhänt. Hur ska Sverige leva i välstånd och välfärd i framtidens globaliserade värld? Här räcker inte marknadslösningar.

Här vill jag att vi levererar nya lösningar för gemensamma investeringar och samverkan mellan politik, näringsliv och akademi.

* * *

Partivänner,

Hela den ekonomiska politiken måste bygga på kunskap. Kunskap är konkurrenskraft. Företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Arbetslösa kommer vidare med nya kunskaper. Ungdomar måste tas tillvara på arbetsmarknaden. Här behövs öppnare vägar för övergång mellan utbildning och arbete – kanske med Danmark och IF Metall som inspiration.

Och människor mitt i yrkeslivet ska ha möjligheter att lära mer, lära nytt och lära om för att komma rätt och komma tillbaka igen. Vi har talat om individuella kompetenskonton och en kompetensförsäkring. De förslagen behöver vässas och bli handfasta.

Kunskapspåfyllnad måste alltid vara möjlig. En modern arbetslinje är en utbildningslinje. Vi har sagt det förut. Låt oss se till att det verkligen blir så för det behöver svensk näringspolitik.

* * *

Och partivänner,

Så har vi a-kassan. Mikaela Waltersson slog huvudet på spiken när hon häromveckan sa såhär om hur vi drev a-kassan i valrörelsen: ”Jag var väldigt förvånad när man kämpat så enormt och satsat många miljarder, och sedan var det inte en enda valaffisch som handlar om det.” Det är dags att vi tar tjuren vid hornen – och då menar jag inte Mikaela.

Vi måste leverera en ny hållbar lösning för arbetslöshetsförsäkringen.

En som svenska folket behöver och vill ha – och som vi samtidigt tror på och har råd med. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. En bro mellan ett jobb och ett annat. Det är den inte idag. Inkomstbortfallsprincipen har tappat sin betydelse. Vår a-kassa ger kanske Europas sämsta skydd vid arbetslöshet.

Det finns inte längre några yrkesgrupper som går säkra för arbetslöshet.

En högre lön hjälper föga när man blir av med jobbet och lånen på bostadsrätten eller huset ändå ska betalas. Många tjänstemän är i hög grad skyddslösa vid arbetslöshet.

Ett arbetareparti av idag måste vara ett parti för alla som jobbar - också tjänstemännen och småföretagarna. Vi måste då på allvar våga ställa oss frågan vad som är viktigast: Att inkomstskyddet faktiskt fungerar för majoriteten på arbetsmarknaden under den första svåra omställningstiden – eller att a-kassan räcker längre?

Om a-kassan ska kunna fungera som ett tillfälligt inkomstskydd också för stora grupper tjänstemän, också för de som tjänar lite mer i LO-kollektivet - då krävs radikala grepp i vår politik.

Radikala grepp betyder högre tak eller högre ersättning den första tiden. Det har vi talat om länge. Men därmed följer också nedtrappning av ersättningarna.

Det är en enkel matematik som vi borde ta till oss.

A-kassan ska vara en försäkring som ger trygghet och som tillsammans med en aktiv och effektiv arbetsmarknadspolitik bidrar till snabb omställning.

Då blir a-kassan bra för dem som jobbar – och bra för jobbtillväxt och konkurrenskraft. Då blir kan vi ställa en solidarisk och modern a-kassa mot regeringens passiva bidragslinje.

Låt oss vara oerhört tydliga på en punkt: Det ska alltid löna sig att arbeta!

Vi vill att människor ska utbilda sig, arbeta hårt, sträva framåt och uppåt, göra karriär, starta företag, bygga hus och skapa nytt. Då måste vi visa det – också genom vår skattepolitik. Vi får inte blunda för att skatterna påverkar människors och företags drivkrafter. Vi får inte fastna i att enbart se skatterna som ett sätt att fördela välståndet – fördelningspolitik förverkligas också, och främst, med välfärd och utbildning.

Skatterna ska inte sänkas så att de hotar välfärdens kvalitet. Det är en grundbult.

Men skattepolitiken ska också gynna tillväxt och nya jobb.

I valet 2010 hade vi en skattepolitik som skrämde bort väljare. I 99 procent av fallen var oron obefogad - men vi förmådde inte förklara hur det hängde ihop. Några kommer att säga att koldioxidskatten sänkte oss. Det tror jag är fel. Människor förstår att vi måste använda de mest effektiva styrmedlen för att möta klimathotet.

Här har regeringen gjort helt fel prioritering för framtiden – och här tycker jag att vi ska stå fast i vår kritik. Det är bättre att höja skatten på utsläpp än på arbete. Den logiken har kommer att gå hem. Vi bevittnar faktiskt inte någon bred revolt mot bensinskatten.

Fastighetsskatten hyllas av ekonomerna och förmögenhetsskatten är fördelningspolitiskt rimlig. Men väljarnas dom kan inte bli tydligare – och idag måste vi förhålla oss till det.

Vi måste också erkänna att vår otydliga inställning till regeringens jobbskatteavdrag har sinkat oss. Här är min hållning enkel: Löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller.

Dessutom bör det vara sagt: Jobbskatteavdraget är inget orimligt sätt att sänka skatten på. Det finns väsentligt sämre sätt – med avseende på både fördelning och ekonomisk effektivitet. Men faktum är följande: när vi regerar Sverige nästa gång så utgår vi från åtta år med borgerliga skattenivåer – och ett folk som har vant sig vid sina jobbskatteavdrag. Tyck som ni vill om det men så är det. Mot denna bakgrund måste vi formulera vår politik.

Väljarna måste kunna få trygga besked: vi menar allvar – vi kommer inte att chockhöja vanliga löntagares skatter. Att rösta på socialdemokraterna ska inte vara en uppoffring. Vi ska driva en politik som de allra flesta tjänar på.

Men partivänner, under dessa oppositionsår ska vi samtidigt jaga moderaterna om deras ambitioner för fortsatta skattesänkningar. För hur går de ihop med att vi har en åldrande befolkning, som kommer att kräva mer av skattresurser till välfärdens kvalitet, vård och omsorg?

Hur ska skattesänkningarna göras när de stora överskotten som svenska folket mödosamt sparade ihop åren 1994-2006 inte längre finns kvar? Hur ska stora skattesänkningar kunna göras åren framöver, utan att det inverkar på kvaliteten i skola, vård och omsorg?

I vårt socialdemokratiska uppdrag ingår alltid att se till att pengarna räcker till en välfärd åt alla av hög kvalitet, fördelad efter behov – inte plånbok. Här ska vi inte vika oss en tum.

* * *

Partivänner,

De borgerliga partierna i Stockholms län landsting sätter privatiseringar först – oberoende av vad de leder till. Det är att sätta ideologi före kvalitet. Det är att sätta systemet före individen.

Vi socialdemokrater måste göra tvärtom. Vi ska sätta välfärdens kvalitet först – och då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster. Vi ska stå på medborgarnas sida i välfärden – för friheten att välja och möjligheten att påverka.

Och vi ska se till att valfriheten aldrig omfattar dåliga alternativ. Kvaliteten i medborgarnas välfärd ska garanteras! För det räcker faktiskt inte med rätten att byta leverantör på marknaden. Hur blir det då? Ska den nyblivna mamman gå igenom förlossningen igen om hon är missnöjd?

Nej, vår svenska välfärd ska vara bäst – för alla, redan från det första mötet med välfärden. Varken ineffektiva organisationer eller aktieutdelningar får leda till låg välfärdskvalitet. Medborgarnas rättigheter måste garanteras på förhand, inte bara i efterhand.

Därför ska kvalitetskraven vara mycket tydliga. Det är vårt ansvar.

* * *

Vänner,

”Underbara dagar framför oss”, så heter den senaste biografin i raden om Olof Palme – mannen som lärde upp nya generationer socialdemokrater till optimistiska internationalister. Jag var en av dem.

Och därför säger jag: en politik i takt med tiden, med sikte på framtiden, kan aldrig sakna en stark politik för våra globala utmaningar. Den kan inte sakna svar på den allra största globala utmaning vi just nu har – klimatkrisen.

I tisdags natt kom jag hem från en resa till Mexico. Jag var där för ett förberedande möte med Socialistinternationalens klimatkommission, inför den FN-konferens om klimatet som just nu hålls i Cancun.

Mitt budskap var ungefär det här:

För det första, världens rika länder måste ta täten. Fattiga länder kan inte göra jobbet åt oss. Den som har störst resurser måste också göra mest. Se det inte som en kostnad! Det är en investering med goda vinstutsikter.

För det andra, en global klimatöverenskommelse kräver att olika länders åtaganden står i proportion till deras förutsättningar att bidra. Inget annat är realistiskt.

Vi önskar framsteg för klimatet i Cancun, efter besvikelsen i Köpenhamn.

Då måste vi intensifiera samarbetet med våra många vänner och meningsfränder i systerpartier och progressiva krafter runtom i världen.

* * *

Här måste jag göra en liten utvikning med en personlig reflektion över media. Jag var i London för några veckor sedan för att delta i Eminent Person’s group, där Europeiska ledare diskuterar hur vi kan hjälpa fredsprocessen i Mellanöstern framåt.

Vi har en situation i Mellanöstern där det snart inte finns en teoretisk chans för den tvåstatslösning som vi vill se – om vi inte får stopp på bosättningarna. Men partivänner, när jag kom ut efter London-mötet om Mellanöstern så stod svenska journalister där och väntade. De kastade sig fram och någon av dem frågade:

- Mona, vad säger du om krisen?

- Ja, det har varit en kris i många årtionden, ändå är det förstås allvarligt när situationen förvärras.

- Men, hur är det att gå in på sådana här möten, är du nervös?

- Nej, det här är ju partivänner som jag har träffat många gånger.

- Men ser du något slut på den här krisen?

- Ja, absolut. Men en kris som har pågått i 2 000 år tar naturligtvis tid att lösa...

Först då insåg både jag och journalisten att vi pratade om två helt olika saker! Den svenska journalisten frågade om krisen i vårt parti – jag svarade om krisen i Mellanöstern.

Så galet kan det bli. Men samtidigt är det sorgligt. Vad är stort och vad är smått? Vad är egentligen en kris?

* * *

Nåväl partivänner,

Världen tycks vara något av en blind fläck för stora delar av den borgerliga regeringen. Kanske är hela framtiden en blind fläck för moderaterna.

När sa Fredrik Reinfeldt senast att han ville något? Inte bara att han konstaterar något? Vad brinner moderaterna för sedan de lämnat systemskiftesidéerna därhän? De gick till val på ansvar för Sverige – något som är alla politikers självklara drivkraft och uppgift. Men vad har de tänkt sysselsätta sig med?

Någon sa att moderaterna har gjort framtidslösheten till program. Ja, världen vid sidan av finansmarknaderna står knappt på agendan. Klimatet ska tydligen någon annan sköta. Och jobben, ja de kommer kanske senare – om marknaden känner för det. Välfärden, den ska pliktskyldigt värnas.

Så, vad återstår för moderaterna att göra? Kanske amortera lite grand på statsskulden? Kanske sänka skatten lite grand? Låta det flyta … Skrämmande nog har ändå denna framtidslösa förvaltning av vårt socialdemokratiska välfärdsbygge väckt svenska folkets entusiasm. Det är inget annat än ett kraftigt underbetyg för våra egna insatser.

* * *

Partivänner,

Vi gjorde en brakförlust i valet.

Och vi fick just det parlamentariska läge som vi fasade för. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett parti med rasistiska rötter. Och de fick en vågmästarroll mellan två politiska block. Det vill säga, i position att agera stödparti åt en borgerlig regering.

Det är ingen nyhet för er att jag inte gillar blockpolitiken. Jag är fostrad av Ingvar Carlsson. Jag har fått lära mig att ett parti med både jämlikhet och utveckling på dagordningen behöver vara bra på att bygga allianser, söka brett stöd. Ibland högerut, ibland vänsterut. Breda lösningar är de som bäst gynnar landet och medborgarna. Vi vet vem som gillar blockpolitiken och vilka den gynnar.

I en av de många debatter som jag haft mot Fredrik Reinfeldt så sa jag som vanligt att jag ville se ett samarbete över blockgränsen om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen.

Då utbrast Fredrik Reinfeldt ilsket: ”Detta är ju socialdemokratins brygd för evigt maktinnehav. Socialdemokratin är solen och alla andra finns runt omkring socialdemokratin, och sen väljer ni att vraka lite mellan de olika alternativen.”

Han har sina ljusa stunder…

Nu ska jag också säga följande – i förhoppningen att det ska lära oss något för framtiden:

Vilka allianser vi väljer framåt avgör om vi låser fast blockpolitiken, eller om vi bryter den. Bryter vi upp blockpolitiken så bryter vi moderaternas dominans – både på högerkanten och i svensk politik.

Samarbete med miljöpartiet, eller samarbete med både miljöpartiet och vänsterpartiet signalerar helt olika vägval. Det såg också de svenska väljarna. Och det såg jag.

Jag tänker inte ett ögonblick lägga mig i efterträdarfrågan, det vet ni. Men en sak vill jag säga: Ge min efterträdare ett tydligt mandat. Låt henne eller honom leda och lita på de vägval han eller hon gör. Då kommer det här att gå bra.

* * *

Partivänner,

Det talas om segerns pris, det pris socialdemokratin nu får betala för tidigare framgångar. För vårt starka inflytande på våra samhällen och människors värderingar. Inte bara i Sverige, utan runt om i Europa.

Vi ser det på två saker:

Att högern suddar ut sig själva, sin politik och sin ideologi – för det är enda sättet att få makten. Och att väljarna köper det.

Moderaternas moment 22 är att de måste bli socialdemokratiska för att kunna vinna val. Ska vi socialdemokrater vinna val, så måste bli oss själva igen! Vi måste bli en levande socialdemokrati igen, med det folkflertal för ögonen, vars bästa, vars möjligheter, vars frihet och drömmar alltid har varit vårt syfte och mål.

En socialdemokrati som ruskar av sig sitt dåliga självförtroende och tar tillvara styrkan i sina egna unika, tidlösa och moderna värderingar. En socialdemokrati som brinner för att utveckla det välfärdssamhälle vi byggt, vårt folkhem, så att det passar i framtidens kläder – kalla det Möjligheternas land om ni vill.

Vi måste orka göra den nödvändiga uppdateringen, förändra vår politik, framtidsförankra våra förslag – och det gör vi! Jag vet att vi gör det.

Det finns inget krig mellan högerfalanger och vänsterfalanger – det finns bara socialdemokrater. Just nu ganska ledsna socialdemokrater.

Men vi reser oss – för socialdemokrater ger inte upp.

Vi vill – det är vad politiken är för oss. Vi vill jämlikhet och vi vill utveckling – både och, inte antingen eller. Vi vill framåt och uppåt, vidare – inte bakåt och nedåt. Vi vill till framtiden och de underbara dagar vi kan skapa framför oss, inte tillbaka till det förgångna.

Därför är det också fel att se förändring som något vi tvingas till. Vi vill ju förändring! Förändring är som sagt vår styrka, vår tradition. Jag har tagit upp de områden där jag tycker förändring är allra viktigast:

En arbetslinje som tydligt bygger på både rätt och plikt.

En tillväxt- och näringspolitik tydligare byggd på företagande och forskning.

En ekonomisk politik tydligare byggd på kunskap för konkurrenskraft.

En ny skattepolitik för jobb och välfärd, som inte skrämmer människor.

En välfärdspolitik som tveklöst ställer sig på medborgarnas sida – som utgår från behov, och garanterar valfrihet och högsta kvalitet.

Nu måste vi ta vara på den krisinsikt som finns, så att den inte alltför snabbt förflyktigas. Efter förra valförlusten inledde jag en nödvändig förnyelse, men då var krisinsikten minimal. Trots att nedgången redan då hade pågått länge.

Efter två valförluster är vi inte längre självklart den kraft som samlar den arbetande befolkningen i Sverige i en gemensam vision framåt.

Vänner, det finns bara en socialdemokrati – och det är vi. Den behövdes igår, den behövs idag – och den kommer att behövas imorgon. Det är vi och inga andra som ska forma den för framtiden.

* * *

Till sist,

Jag har den senaste tiden funderat väldigt mycket på vår politik och den omvärld där vi verkar, men också på vår partiorganisation.

Jag har funderat över hur vi ser på och beskriver oss själva och vår rörelse, och om det verkligen stämmer. En stor majoritet av våra medlemmar är äldre än vad jag är. Och då är jag 53 år. Så kan vi väl inte ha det?

Facket blöder medlemmar. Fler och fler arbetsplatser saknar fackliga företrädare. Det har pågått mycket länge. Det har gett utslag i medlemsantal, men också i flera val. Den politiska diskussionen på jobbet har i hög grad tystnat, eller tystats. Vad gör vi tillsammans med facket åt det?

Jag har funderat på vår stela organisation, för det är en stel organisation. Jag har vuxit upp med partiet – många av er har gjort det också. Men hur lätt är det egentligen att ta sig in i vårt parti om man är vuxen, utan SSU? Hur lätt är det att komma in från sidan, kanske från företagande eller näringsliv? Eller som flykting i vuxen ålder?

När människor med småbarn, god utbildning, jobb och ont om tid kommer på att de delar våra värderingar och vill hjälpa till – vad gör vi då? Tar vi väl emot dem i vårt parti, lyssnar och tar till oss, delar med oss av makten över agendan? Nej, vi är inte tillräckligt bra på det.

Förstår vi ens alla gånger hur människor har det? Att ha ett sådant där roligt, kreativt och utmanande jobb med fria arbetstider, och just därför aldrig våga säga nej till jobb på kvällar och helger?

Att arbeta hårt för att få allt att gå runt och se räntorna stiga, när man tecknat mångmiljonlån för att barnen skulle få växa upp i ett eget hus?

Att reagera mot det uppkopplade livet, som många 90-talister gör, och gå ut i arbetslivet med en ny tids krav på integritet och tillgänglighet på sina egna villkor, inte jobbets?

Att trots all teknik inte kunna ringa ett telefonsamtal på dagtid för att jobbet inte tillåter det, eller att vara sjuksköterska i denna avknoppningarnas gyllene tid och lik förbaskat inte få någon kompetensutveckling? Det funderar jag på.

Jag har funderat över vårt behov av att skapa fler allianser och söka fler vänner utanför de politiska partierna. Med progressiva krafter i samhället och världen, människor och grupper som verkligen vill se förändring.

Vad kan vi lära av våra nätrötter? På nätet leder de socialdemokratiska bloggarna. Här finns levande, frisk och öppen diskussion. Här hämtar jag ofta inspiration när det är dags för tal och utspel, och det hoppas jag att ni gör också. Vi ska ta vara på våra tänkare och skrivare när vi utvecklar vårt parti och vår rörelse.

Jag har funderat mycket på jämställdheten och på maktens alla manliga attribut. Vi har beslutat att vara ett feministiskt parti, men det räcker ju inte att besluta – är vi där, är vi feminister?

Jag har funderat över vår partikultur. De senaste veckorna har inte varit någon vacker uppvisning. Det kan inte vara så att diskussionerna på våra interna möten är i någon journalists inkorg innan mötesdeltagarna lämnat rummet. Vi måste skapa större tillit i vårt parti om vi ska kunna vara så ärliga och så modiga som vi behöver vara.

Jag har funderat på vår självbild som parti. Det är som om vi har gått omkring väldigt länge och trott att vi är samma 47-procentsparti som vi var på 1940-talet. Att bakslagen bara varit tillfälliga, att väljarna inte riktigt förstått vilka vi är.

Nu känns det hårt när vi inser att verkligheten är en annan. Just nu.

Men egentligen vet vi vad som är våra styrkor, och det kan ingen triangulera bort. Därför kan jag inte låta bli att tycka att det trots allt elände också finns en lockelse i detta.

Fram till kongressen kommer jag att vara er partiledare och jag tänker jobba hårt för att vi ska kunna ta de första stegen från kris till möjligheter och framtidstro. Idag har vi valt en ny valberedning – och ger den vårt fulla stöd i ett tufft arbete.

Sedan vaskar vi fram en stark partiledning som representerar våra medlemmar – men också, och det är viktigt, de nya medlemmar som vi vill ha och de nya väljare som vi vill ha.

Sedan ger vi denna nya ledning ett starkt förändringsmandat på kongressen så att de kan bära ut ett pånyttfött parti och en relevant politik som siktar på valet 2014, men på ett sådant sätt att vi vinner också 2018.

Och så hjälps vi åt, partivänner, varenda dag, med förändringsarbetet – för det är bara tillsammans vi är starka. Glöm aldrig det!

Tack.

Källa: Socialdemokraterna.se