– Jag är glad att jag lever
Publicerad 2011-07-05
Räzvan, 22, har legat på sjukhus i 5 veckor sedan bussolyckan
Chauffören hör de desperata skriken. Hon stampar och stampar. Men bromsen tar inte.
Olycksbussen skenar rakt in i folkmassan på Södermalms torg – och över Räzvan Bakir, 22.
Fem veckor och 13 operationer senare tror läkarna att han kommer att kunna gå igen.
– Jag är glad att jag lever, säger han.
Speakerrösten som kommenterar löparna i Stockholm Marathon överröstar nästan allt sorl på Södermalms torg den här sena lördagsförmiddagen
i slutet av maj.
Räzvan Bakir, 22, släntrar över gatstenen på väg till kampsportslokalen under Slussen. Han har laddat inför shootfightingmatchen i flera månader. Vågen står på exakta 82,5 kilo.
– Jag hade precis varit på affären och köpt något att äta. Jag vet att jag var väldigt inne i mig själv, fokuserad på matchen, säger han.
Ungefär samtidigt har chauffören satt sig till rätta i buss nummer 55. Hon minns att hon startar bussen och tänker att motorljudet inte låter som vanligt.
– Det var när jag la ur handbromsen som jag lade märke till att bussen lät annorlunda, berättar hon.
Men mer hinner hon inte tänka. Allt går på bara några sekunder.
Räzvan Bakir står i trappen med ryggen mot hållplatsen.
I ögonvrån ser han bussen komma rusande rakt emot honom. Han försöker springa åt sidan, men trappräcket hindrar.
– Jag fick en hård smäll, ramlade och hamnade under framdäcken.
Han ser sitt högra lår krossas under bussens tyngd. Kroppen slungas runt och när han öppnar ögonen igen ser han hur bakdäcken är på väg rakt emot honom.
– Jag tog tag i benen och vände dem bort från bussen. Den missade mig precis, säger han.
Några minuter senare ska vittnen på plats beskriva händelsen som hämtad ur en krigsscen på film. Skriken är desperata, fulla av smärta. Men busschauffören hör ingenting. Den 60-åriga kvinnan, mormor åt sex barnbarn, mamma åt fyra barn, hoppas bara att ingen har dött.
– Jag var så chockad, vågade inte vända mig om och titta. Jag hade ju stampat och stampat på bromsen, men inget hände, säger hon.
Sex personer fördes till sjukhus med allvarliga skador.
Räzvan Bakir är den enda som fortfarande ligger kvar. Fem veckor efter olyckan träffar vi honom på infektionskliniken på Karolinska sjukhuset i Solna.
Humöret är gott, men smärtan gör sig ständigt påmind.
– I början visste jag inte ens om jag skulle få behålla benet. Läkarna diskuterade om de skulle amputera det. Jag är glad att de ändrade sig. Men det har varit en väldigt tuff tid, säger han.
I början opererades han i stort sett varje dag. En stor järnspik går från höften ner mot hans knä.
– De konstaterade att lårbenet var av. Musklerna var förstörda och senare dog också huden. Under de senaste operationerna har de försökt ta hud från andra delar av kroppen till låret. Delar av underhuden har ersatts med koläder.
Totalt har det blivit 13 operationer, hittills. Räzvan Bakir har ingen aning om när han får komma hem.
– Men jag vet att jag har en lång tid av rehabilitering framför mig, mellan ett och två år.
Under sommaren skulle han ha läst upp betyg på Komvux för att sedan söka till civilekonomutbildningen vid universitetet.
Nu får han tillbringa sommaren innanför sjukhusets vita väggar.
– Men jag är så klart glad att jag lever över huvud taget. De säger att jag har haft änglavakt. Samtidigt har jag insett hur jobbigt det är att vara allvarligt skadad. Smärtan är många gånger obeskrivlig. Men jag hoppas att jag någon gång ska kunna träna igen, säger han.
Busschauffören har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon får höra om Räzvan Bakir. Veckorna har varit tunga även för henne.
– Jag mår så fruktansvärt dåligt. För allas skull. Livet blir aldrig som förut. Jag tänker på dem hela tiden. Gud vad jag tänker på dem...
Frågan huruvida det var något fel på bussen eller inte utreds fortfarande av polis.
– Vi avvaktar utredningen, säger Ted Stridsberg affärsområdeschef på Keolis, den entreprenör som ansvarar för bussarna.
Men chauffören är säker.
– Oavsett vad de kommer fram till så vet jag att något var fel på bussen. I alla fall just där och då.
Räzvan Bakir, 22, känner ingen ilska över vad som hände, han har accepterat läget som det är. Däremot är han kritisk mot bristen på information från polisen.
– Jag känner mig utelämnad. Bussbolaget har hört av sig och kollat hur jag mår. Men från polisen har jag inte hört ett ljud.