Giv mig styrka – klassfesten väntar

För två veckor sedan berörde jag som hastigast bilden av småbarnspappan på julfest; raglandes uppe på bordet med slipsen runt pannan (den kvinnliga motsvarigheten finns på Ladies Night med sina möhippemonster). Inom loppet av en vecka ska jag delta i två andra "typfester". Två klassiker på rad, lika emotsedda av vissa som föraktade av andra.

Jag ska i tur och ordning bevista A) en konferens (dekadensens och otrohetens främsta högtid) och B) en återträff med högstadieklassen. Jag behöver stöd utifrån för att mobilisera kraft och tarvar mer än en garanti om debriefingsamtal efteråt. Jag är i stort behov av er hjälp för att kunna förbereda mig. Snälla mejla mig era tips!

I 22 år har jag hittat genomskinliga undanflykter till att inte återse klasskamraterna från tonåren. Eller förträngt inbjudningarna och inte ens tackat nej. Bara tanken på att sitta där och granskas, som om man vore hos självaste Sankte Per och ansökte om att få komma in, får mig att få panikångest – trots att jag faktiskt saknar traumatiska minnen från högstadiet.

Jag utgår helt enkelt från att alla fungerar som jag och fasar därför för vad de ska tänka och tro om mig. Jag vet ju att jag själv kommer att snegla i smyg och undra; "vem har vunnit på Lotto och spelat bort alla pengarna?", "vem har fått alkoholproblem?", "vem har kommit ut och vem är fortfarande kvar i garderoben?" och "vem kan tänkas slå sin fru?". För att inte tala om all ytlig betygssättning ("hur kan han som var så snygg …?").

Som tröst och stöd klämmer jag hela dvd-boxen om Jordbrobarnen. Sista delen i Rainer Hartlebs magnifika dokumentärsvit över tre decennier heter "Alla mår bra". Hoppas att det även gäller vår klass – och mig i de andras ögon.