Framgångsrika bedragare ljuger stort

helskärm

Anna Delvey bodde på lyxhotell, åt på de bästa restaurangerna och bar dyra designerkläder. Prins Kahlid bin al-Saud flög privatjet, åkte diplomatskyltade bilar och bar smycken som dröp av diamanter.

Nu är båda dömda till fängelse.

Vad är det som gör att vissa kan komma undan med helt sanslösa lögner?

– Ska man ljuga så ska man ljuga stort, säger Charlotte Bäccman vid Karlstads universitet, som forskat på personlighet och self-enhancement – människors medvetna eller omedvetna skönmålning av sig själva.

– Om det är stora och extrema lögner så verkar folk mer benägna att gå på dem. När något låter osannolikt är det som om vi drar slutsatsen att det måste vara sant.

När Anna Delvey kom till New York 2014 utgav hon sig för att vara en konstintresserad arvtagerska från en rik tysk familj. Hon sade sig vara god för 60 miljoner euro, lyckades få banklån och levde lyxliv i tre år innan hon greps misstänkt för bedrägeri och stöld 2017.

Som 17-åring började prins Kahlid bin al-Saud, som egentligen heter Anthony Gignac, utge sig för att vara medlem av den saudiska kungafamiljen. Han använde förfalskade diplomatskyltar på sina bilar och flög privatjet, bland annat. 2017 avslöjades han, i samband med att han försökte investera i ett lyxhotell i Miami.

Dyra smycken, kläder och bilar bidrar till att skapa ett första intryck av bedragaren som en framgångsrik och förmögen person. Och det första intrycket vi får av en person är svårt att ändra på, menar Charlotte Bäccman.

– Vi tror hellre på en lögn än att börja ifrågasätta vårt första intryck.

Vill inte avslöja

Det finns flera orsaker till att vi hellre håller fast vi en lögn. En är ren lathet – det kräver mindre energi att bara fortsätta tro på något. Det är också jobbigt att ifrågasätta sig själv. Om man gått på en bluff, vad är det som säger att man inte blivit lurad fler gånger?

– Och du får ut en vinst av att synas ihop med den här stenrika personen. Det kan vara värt mer än att avslöja deras bluff.

Charlotte Bäccman tror att bedragarna ofta börjar i mindre skala, där de prövar sig fram och testar var gränserna går.

– Det är stor chans att de börjat i liten skala och att de eskalerat när de märker att de kommer undan med det.

En del forskare menar att alla ljuger lite för att framställa sig själv som lite bättre, men att man släpper efter på det efterhand som man lär känna någon. Bedragarna håller däremot fast vid sina lögner.

– De här personerna är extremt hänsynslösa som under så många år klarar av att ljuga. Att vara nära människor och ljuga under en så lång period kräver att man saknar empati.

Inte psykopater

Karolina Sörman är forskare vid Karolinska institutet och forskar på psykopater och psykopatiska drag. Hon har inte forskat på just bedragare, men läst på om de uppmärksammade fallen och säger att det inte handlar om psykopater utan snarare det som på engelska kallas en trickster.

– Det är en kommunikativ person – charmig, men också hal och som hoppar mellan olika kontexter. Det är nog en närmare beskrivning än en psykopat.

– De har psykopatiska drag, främst att de är ytligt charmiga och väldigt stresståliga. Det här bygger på att man inte blir stressad, inte får dåligt samvete eller går och ältar. Det är ett fåtal människor som kan genomföra sådana här bedrägerier. De flesta av oss har en moralisk kompass som gör att vi aldrig skulle kunna göra det.

Hon beskriver personerna som "obrydda". De bryr sig inte speciellt mycket om andra människor eller om konsekvenserna av det de gör.

– De är nog ganska oberörda av konsekvenserna oavsett om de hamnar i fängelse. När de kommer ut återuppstår de någon annanstans.

Bedragare av Anna Delveys och Prins Kahlid bin al-Sauds kaliber är inte speciellt vanliga, även om vår ovilja att ifrågasätta oss själva och våra första intryck gör oss till lätta offer.

– Med tanke på hur lättlurade vi är, är det konstigt att det inte händer oftare, säger Charlotte Bäccman.

– Men människorna som kommer undan med det här är ganska få. Det är inget man behöver vara rädd för.