En röst som hela landet kände till
Publicerad 2013-08-29
Han kallades för Mr Svensktoppen.
Men Kent Finell var också en gammaldags skolad radiopratare. Som aldrig hetsade upp sig. Som aldrig försökte framhäva sig själv. Och som just därför blev en klassisk svensk radioröst.
I ärlighetens namn har jag, egentligen, aldrig aktivt lyssnat på Svensktoppen.
När jag växte upp var det popmusik som gällde. Den brittiska 1960-talspopen med Beatles i spetsen. Tamla Motown från USA. Den tidiga hårdrocken. Att lyssna på Svensktoppen var lite töntigt.
Så förmodligen tyckte jag Kent Finell var en tönt också. Det var ju han som under många år var Svensktoppen.
Men det finns alltid två sidor av varje mynt.
I hemlighet tyckte jag till exempel att en låt som ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren var väldigt bra. En typisk Svensktoppslåt. Egentligen en italiensk schlager, översatt till svenska. Men det visste jag inte då. Och att jag tyckte om låten, sa jag ju aldrig till någon.
Egentligen hade jag ju inget emot Kent Finell heller.
På den tiden fanns det inte morgon-tv. Inga radioprogram där mer personliga radiopratare fick bre ut sig heller. I det svenska folkhemmets kök eller vardagsrum stod sådant som Ring så spelar vi och Svensktoppen på och skvalade. Då fastnade låtar som ”Lyckliga gatan” i skallen.
Och Hasse Tellemar och Kent Finell. De liksom bara fanns där, dessa radioröster, varje förmiddag, varje helg.
Det är något speciellt med radioprofiler som är skolade i Sveriges Radios gamla anda.
De fick det med blodet, att man ska tjäna sina lyssnare. Inte ha massa åsikter. Inte vara för personliga. ”Bara” var den där proffsiga, trygga och vänliga
rösten som för handlingen i programmet framåt.
En typisk läsarkommentar till nyhetsartiklarna i går på, löd så här:
– Mycket tråkigt, han hade så go’ röst att lyssna på.
När signaturmelodin till Svensktoppen hade klingat ut och Kent Finell tog över, då visste miljontals radiolyssnare att allt var som det skulle. Kanske inte alltid så spännande. Men det blev heller aldrig fel, varken i fakta, tonträff eller känsla.
Men så var, som sagt var, Kent Finell en gammaldags skolad radioprofil.
Välutbildad, han tog handelsstudenten i mitten av 1960-talet. Jobbade som journalist på Värmlands Folkblad. Jobbade under tre år som sport- och nyhetsreporter på Sveriges Radio i Karlstad, innan han hamnade i radiohuset i Stockholm.
Första jobbet var trafikprogrammet ”På väg”. Sedan ledde han och Mona Krantz tidigt på 1970-talet ”Gomorron” och ”Vardags”. Ett slags tidig motsvarighet till dagens morgon-tv-program i SVT och TV 4.
Finell var dessutom under en tid producent för ett annat mycket populärt radioprogram, ”Frukostklubben” med Sigge Fürst.
Så den som tror att han ”bara” presenterade Svensktoppslåtar och inte kunde så mycket annat, tror väldigt fel.
Bra radio handlar inte bara om att ha en programledare med en trivsam röst, det finns också mycket bakom kulisserna-jobb.
Men tveklöst är det förstås Svensktoppen som Kent Finell alltid kommer att förknippas med.
Programmets regler och sändningstider har ändrats med jämna mellanrum, men Finell har suttit där i radiohuset år efter år och presenterat nya låtar och
artister. Mellan 1973 och 1975. 1979 och 1980. Och så från 1987 till 2002, femton år i rad.
Då är det inte underligt att man får titeln Mr Svensktoppen.
Om Kent Finell i radion inte uttryckte så mycket åsikter, var han inte rädd för att göra det annars.
Till sist blev det en regeländring i ”Svensktoppen” för mycket för honom. När artisterna fick börja sjunga på engelska, bara melodierna var svenska, tyckte Finell det var helt åt helvete fel. Så då hoppade han av.
Sedan blev han frilansande journalist och bodde de sista
femton åren av sitt liv mycket i Spanien.
Journalister som jobbar med sport och nöje får inte alltid det erkännande de förtjänar, åtminstone inte bland de som jobbar med sådant som anses vara lite
mer viktigt, lite mer seriöst.
Kent Finell var en sådan där radioman som förmodligen med kort varsel hade kunnat hoppa in och leda i stort sett vilket program som helst, utan att göra bort sig.
Så’na görs inte mer.