Patrick, 16, överlevde isbjörnens attack

Hans 17-åriga kompis dog

helskärm

I början av augusti dödades 17-åriga Horatio Chapple av en isbjörn på Svalbard.

Bredvid honom i tältet låg Patrick Flinders, 16 år. Han skadades svårt i attacken.

– Jag kände hur min skalle krossades. Jag kunde höra hur den sprack, säger han.

Patrick Flinders överlevde isbjörnsattacken den 5 augusti. Hans vän Horatio dog, och utöver Patrick skadades ytterligare tre personer, Scott Bennell-Smith, 17 och de två ledarna Michael ”Spike” Reid, 29 och Andy Ruck, 27.

Britterna var på ungdomsläger på Svalbard i början av augusti när den 250 kilo tunga isbjörnen gick till attack mot tältlägret en tidig morgon. Av någon anledning fungerade inte larmsystemet av snubbeltrådar som fanns uppsatt runt tältplatsen.

Kunde höra isbjörnen

Nu berättar Patrick Flinders för Daily Mail om skräcken när isbjörnen anföll.

Han låg och sov när det började rassla i tältduken. I samma tält sov Horatio och Scott. Först trodde pojkarna att det var någon som skojade med dem. Sedan rasade tältet in.

– Alla skrek av chocken. Vi kunde höra isbjörnen. Det hördes ett lågt morrande, och ljudet av hur den andades och flämtade, dovare och högre än jag hade föreställt mig, säger han till Daily Mail.

Patrick Flinders sov i mitten; nu kastade han sig mot kamraten till vänster om sig, Scott. Till höger brakade isbjörnen igenom tältduken över Horatio Chapple.

– Jag bara skrek: Jag vill inte vara här längre, säger han till Daily Mail.

Luften fylldes av skrik

Sedan blev det tyst. Isbjörnen hade gått vidare bland tälten. I sin sovsäck låg Patrick hopkrupen, livrädd att besten skulle komma tillbaka. Från Horatios sovsäck hördes inte ett ljud.

Plötsligt fylldes luften av skrik.

– Jag tittade ut från min sovsäck och kunde se hur den släpade någon, jag tror att det var Spike, längs marken. Den hade fått tag om hans huvud, och drog honom bort från tältet. Jag kröp in i sovsäcken igen och försökte gömma mig, berättar han för Daily Mail.

Men det var lönlöst. Snart hörde Patrick hur isbjörnen kom mot honom.

– Jag tittade upp och såg hur den smällde med käkarna. Nosen var täckt av blod, överallt. Då blev jag skräckslagen, riktigt rädd. I det ögonblicket trodde jag att jag skulle dö.

Patrick knep ihop ögonen. Då fick bjässen tag i honom.

– Plötsligt hade den sina käkar runt min arm, och den klämde åt, hårt. Jag kände ingen smärta, men kunde höra hur benen krasade, säger han.

Kämpade för livet

Björnen vrålade och Patrick började kämpa för livet.

– Den släppte min arm och bet tag om mitt huvud. Jag kände hur min skalle krossades. Jag kunde höra hur den sprack, säger han.

Sedan började han slå.

– Jag började slå den i ansiktet för att försöka få den att släppa mig. Den vrålade fortfarande. Scott måste ha bestämt sig för att springa, för plötsligt släppte den mig och sprang efter honom, säger Patrick.

Sedan hörde han ett skott utifrån. En av lägerledarna hade lyckats skjuta den anfallande isbjörnen. När Patrick vågade öppna ögonen tittade han ner på sina händer. De var svarta och röda. Då slöt han ögonen igen.

På lägret rådde nu kaos; en av ledarna ringde efter hjälp på satellittelefonen. Patrick hörde hur hon sa att fyra var skadade och en död.

– Jag frågade: Vem är död? berättar Patrick.

En annan kamrat berättade för honom att Horatio inte hade klarat sig.

Sedan gled han in i medvetslöshet – och vaknade inte förrän han befann sig på sjukhuset i Tromsø.

Delar av tänderna satt fast i huvudet

När han vaknade trodde han att han hade drömt alltihop. Bredvid honom låg Scott, också han svårt skadad.

Patrick opererades direkt; hans öra, öga, kind, armar och huvud syddes ihop. Från hans skalle plockade läkarna ut bitar av isbjörnens tänder. Såret på hans huvud lagades med 20 metallklamrar.

Han flyttades till ett sjukhus i Storbritannien och fick stanna där i flera veckor. Fortfarande behöver såren tas om med krämer, droppar och salvor.

Det var slumpen som gjorde att det var Horatio som sov till höger i tältet, och inte han själv, eller Scott. Pojkarna bytte ofta plats.

– Om jag hade sovit på hans plats hade jag varit död. Jag känner mig skyldig för att det var han som dog och inte jag.