Klimatfrågan är död
Bilden för ett år sedan: Gräddan av världens ledare nattmanglar öga mot öga för att lösa klimatkrisen.
Bilden i dag: Bara B-laget är på plats. Klimatfrågan är död.
Kontrasten kunde inte ha varit större mellan klimatkonferensen i Köpenhamn för ett år sedan och årets pågående möte på badorten Cancún i Mexiko.
Normalt brukar bara miljöministrarna vara på plats men i Köpenhamn dök presidenter och premiärministrar upp med kort varsel för att lösa ödesfrågan och ro i hamn ett nytt avtal om minskade koldioxidutsläpp. En ersättare för Kyotoöverenskommelsen som går ut 2012.
Det slutade i ett pinsamt misslyckande som gav en extra bitter eftersmak eftersom förväntningarna var så höga.
I Mexiko håller sig de mäktigaste ledarna borta – måna om att inte ännu en gång bli förknippade med ett fiasko.
Ett uppträdande som liknar strutsens sätt att stoppa huvudet i sanden när en fara närmar sig. Klimathotet tickar vidare även om regeringscheferna håller sig undan och vägrar ta sitt ansvar.
Inför Köpenhamn varnade forskarna att om inget görs nu är det snart för sent att stoppa uppvärmningen och förhindra att världens klimat förändras på ett sätt som på sikt hotar människans överlevnad.
De stora miljöbovarna USA och Kina – som tillsammans står för nästan hälften av världens utsläpp – valde egenintresset trots känslan av ”nu eller aldrig”. De vägrade se till planetens bästa.
President Obama vill men får inte med sig politikerna i kongressen. Efter republikanernas framgångar i mellanårsvalet har chanserna att USA ska ändra sig blivit ännu sämre. Många republikaner vägrar fortfarande tro på att utsläppen påverkar klimatet.
Så länge inte Kina går med på bindande utsläppsminskningar tänker USA inte göra det heller.
Kina vill inte slå av på tillväxten av rädsla för att det ska skapa social oro och hota kommunistpartiets maktställning. Kina är det land i världen som satsar mest på förnyelsebar energi men det hjälper inte mot den globala uppvärmningen så länge man varje år spyr ut ännu mer koldioxid.
Däremellan finns ett antal rika länder som är beredda att minska sina utsläpp från en väldigt hög nivå och ett stort antal fattiga länder som gärna bidrar men inte om det äventyrar deras redan låga ekonomiska tillväxt.
Alla pratar om hur viktigt det är att stoppa den globala uppvärmningen men ingen vill ta täten. Alla hoppas att någon annan ska kliva fram och ta ansvar.
Under tiden konstaterar forskarna att 2010 troligen blir det varmaste året sedan statistik började föras för 131 år sedan. Året har innehållit ett antal naturkatastrofer man misstänker förvärrats av klimatförändringen; sommarens långvariga hetta i Ryssland med massiva skogsbränder som följd och översvämningarna i Pakistan.
Det räcker ändå inte för att A-laget ska göra ett nytt försök att enas i Cancún.
DÅ: Köpenhamn 18 december 2009
Det är sent på kvällen. Alla är trötta. Danske statsministern Lars Løkke Rasmussen försöker under informella former övertala EU-chefen José Manuel Barroso, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, USA:s president Barack Obama, statsminister Fredrik Reinfeldt, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown om att göra de kompromisser som är nödvändiga för att få ett nytt klimatavtal i hamn. Mötet slutar i fiasko.
NU: Cancún 29 november 2010
Klimatkonferensen i Mexiko öppnas av nobelpristagaren Mario Molina, FN:s klimatchef Christiana Figueres, Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa, president Felipe Calderon och hans hustru Margarita Zavala. Här finns chefen för FN:s klimatpanel Rajendra Pachauri och ytterligare några mexikanska ministrar. Ingen regeringschef av betydelse kommer till mötet. Till och med FN:s klimatchef säger att inga beslut av vikt kommer att fattas. Trots att klimathotet fortfarande är en ödesfråga har den försvunnit från världsledarnas dagordning.