Såren i själen har ingen prislapp
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-09-15
Tänk dig.
Förra hösten inledde vi en artikelserie om mobbning med just de orden.
Tänk dig. Du går till jobbet och du är livrädd för att bli spöad, hånad, utstött. Det har du varit i flera år. Under en lunchrast blir du fasttejpad vid ett träd. Runt dig står kollegerna och skrattar. Du skriker. Anders på tekniken tejpar över din mun med eltejp. Lotta på lönekontoret tar bilder. Snart ska de spridas på nätet, så att alla kan se.
Låter det som en mardröm?
Här är Douglas, 14. Det är hans liv.
I går krävdes hans högstadieskola på ett rekordstort skadestånd. Utbildningschefen Mats Bååth försvarade sig med att skolan har följt sin handlingsplan mot mobbning.
En ledtråd, Mats Bååth: handlingsplanen är ingenting annat än ett skamlöst slöseri med skog om ett barn kan tejpas fast vid ett träd med en hel jävla rulle eltejp vid en skola utan att någon ingriper.
Nu meddelas det lite nonchalant att skolan ska ”vässa” handlingsplanen. Som om det vore tillräckligt. Bååth, tillsätt en utredning. Polisanmäl mobbarna. Be Douglas om ursäkt.
Om inte, far åt helvete.
Men jag är inte förvånad. Under min och Maria Trägårdhs tre månader långa granskning mötte vi ofta en vuxenvärld så feg och intolerant att man blev mörkrädd.
Historierna var ofta identiska.
Barn som fick på käften, barn som försvann in i väggen av rädsla, barn som ville ta sina liv.
Allt inför en vuxenvärld med skygglappar, en vuxenvärld som ofta vänder ryggen till, mörkar, tar mobbarnas parti.
Jag minns ett barn som såg på när några av hans klasskamrater kräktes i hans vintermössa. Sedan tvingade mobbarna pojken att ta på sig mössan igen.
Ja, tänk dig.
Jag minns också en rektor på en norrländsk skola där en elev hade mobbats till döds.
Vi upptäckte att skolan, flera år efter självmordet, fortfarande inte uppfyllde ens de mest grundläggande kraven i elevskyddsla
gen. Jag ringde rektorn och frågade varför. Det blev tyst på andra sidan luren en sekund. Jag hörde hennes andning. Sedan valde rektorn, en vuxen kvinna med hög lön, den ansvarige för arbetsplatsen som dina barn går till varje dag, att ta den enkla vägen.
Hon lade på luren.
Varje dag går uppskattningsvis 100 000 skolbarn till ett krig.
Och varje barn, varje skadestånd är en symbolisk sprängladdning, en varning. Men för det enskilda barnet, för Douglas som tejpades fast vid ett träd, är skadan redan skedd.
Sår i själen har ingen prislapp.
Hur värderar man en uppväxt? Vad kostar en kränkning? Hur många tusenlappar kompenserar paniken och dödsångesten som Douglas måste ha känt när plågoandarna tejpade för hans mun med eltejp?
Jag begriper inte hur det går till när man bestämmer en sådan summa.
Jag vet heller inte vad Douglas känner. Vad han kommer att bära med sig. Hur länge. Jag vet bara att hans skola nu krävs på skadestånd. Jag vet en siffra. Det är 150 000 kronor. Det är en upprättelse, det är en symbolisk sprängladdning. Det är det största skadeståndet någonsin.
Men det är, om vi ska vara ärliga, ingenting.