Hur känner man igen ett monster?

Kerstin Nilsson

Elisabeth, Natascha – och nu Jaycee.

Ännu en ung flicka som har hållits fången och utnyttjats som sexslav. I 18 år.

Utan att någon sett något.

Utan att någon hört något.

Utan att någon fattat misstankar och slagit larm.

Hur är det möjligt?

Återigen är det dags att ställa frågan:

Hur lever vi våra liv, egentligen?

Väljer vi att se bara det vi vill se, det vi törs se, det vi orkar se – och tar den enkla vägen ut:

”Jag vet inget, har inte sett något, jag hade ingen aning, han som verkade så trevlig”.

Jag har svårt att tro på det.

Jacyee Lee Dugard var 11 år när hon fördes bort – i onsdags när hon klev in på en polisstation i Kalifornien hade hon hunnit fylla 29 år och fött två barn.

I 18 år har hon och hennes två döttrar hållits inlåsta som sexslavar i ett skjul på gården – mitt bland alla andra hus i samhället Antioch.

Natascha Kampuch satt inlåst i över åtta år i en fönsterlös källare i Wien i Österrike, innan hon flydde den 23 augusti 2006.

Elisabeth Fritzl hölls som fånge av sin egen pappa i källaren i ”Skräckens Hus” i Amstetten i Österrike – i 24 år.

Här våldtogs hon, här födde hon barn – sju stycken – medan resten av familjen levde som vanligt några våningar upp.

Ingen såg något, ingen hörde något, ingen anade något.

Då heller.

Hur är det möjligt?

Hur kan man gömma en eller flera människor hemma i åratal och fortsätta leva sitt liv som vanligt – utan att någon fattar misstankar?

Jag vägrar tro att det är möjligt.

Ändå har det hänt igen.

Vi kanske ser – men vi förstår inte.

För vi tror inte att det är möjligt.

Det finns inte i vår värld. Vi tror inte att det finns monster som är kapabla att göra så här mot en annan människa.

Och hur känner man igen ett monster när man ser ett?

De ser ju ut som alla andra, som vem som helst.

Det har jag i alla fall lärt mig.

Som Marc Dutroux i Belgien, Wolfgang Priklopil och Joseph Fritzl i Österrike – för att nämna några.

Och nu, Phillip och Nancy Garrido i USA. De skulle kunna vara vem som helst, någon du möter ibland i tvättstugan, i affären, på jobbet eller vid busshållplatsen.

Men det har varit lite väl många sådana här historier de senaste åren.

Och jag kan inte låta bli att undra:

Hur många fler unga kvinnor – och pojkar, även om det tycks vara ovanligare – hålls fångna?

Utan att någon ser.

Utan att någon anar oråd.

Och, kanske ännu värre – när dyker det första fallet upp i Sverige?

Finns det redan någon därute som vi inte ser, som vi inte hör?

Det enda kända svenska fallet som åtminstone till viss del liknar de utländska fallen är tioåriga Helén Nilsson i Hörby, som hölls fången i flera dagar innan hon mördades av Ulf Olsson 1989.

Förutom det har vi hittills varit förskonade från liknande fall i Sverige.

Frågan är hur länge.

Varför skulle det inte finns monster här – när de finns i Österrike, Belgien och USA?