Hennes son mördades – ingen har gripits

För 20 år sedan mördades Anders, Lilian Gustafssons son och enda barn.

Mordet, som kallas Fryshusmordet, är fortfarande ouppklarat. Men Lilian har fortfarande gott hopp om att fallet ska lösas.

– Nu är den eller de skyldiga bortåt 40 år, några kanske inte ens är i livet längre. Men de ska veta att jag vet vilka de var, de ska få bära det. Det blir min hämnd, säger hon.

Mordet på 16-årige Anders Gustafsson från Solna tillhör ett av de mer uppmärksammade i svensk kriminalhistoria. I år har det gått 20 år sedan han hittades mördad och med handen avhuggen i ett tömt saltlager vid Fryshuset i Stockholm på nyårsdagen 1995.

Hans mamma, Lilian Gustafsson, medverkade i Brottscentralen och berättade om sina förhoppningar kring att fallet ska lösas.

– Jag vill ha en sanning att förhålla mig till. Hjärnan måste få en förklaring, annars tänker den hela tiden bara i samma banor, det är väldigt jobbigt att gå runt med det, att inte ha fått ett svar. Men i dag har jag i alla fall lärt mig att slå bort tankar som jag inte vill tänka.

Är hoppfull

Stockholms Kalla fall-avdelning har till och från fortsatt arbeta med fallet. 

– Men precis som i resten av samhället så finns det heller inte inom polisen tillräckligt med resurser. De blir utlånade till höger och vänster, det omorganiseras och arbetet stannar upp. Är det något som jag har lärt mig så är det att man inte kan kontrollera och styra över naturen och livet.

Känner du dig själv hoppfull?

– Absolut. Som jag har uppfattat det är det ett av de fall som man fortfarande tror går att lösa. Jag vet inte vad det är för saker som finns, självklart vet jag en del som andra inte känner till och har diskussioner med polisen. Men förundersökningen är ju sekretessbelagd även för mig, och det är bra, om jag kände till allt kanske jag råkade prata om det och då kunde det förstöra för utredningen.

Tror att flera vet

Lilian är dock övertygad om att flera personer vet vad som hände dagen då Anders dog. Kanske, hoppas hon, är de i dag redo att berätta.

– Men jag är så luttrad vid det här laget, det är inte status quo för mig och jag drar inga höga växlar på det. Jag går inte och väntar i det dagliga på att det ska klaras upp. På det sättet har jag gått vidare i livet.

För henne är det dock viktigt att fallet med sonens död fortsätter att uppmärksammas, trots att nu 20 år har gått.

– Det är jätteviktigt och väldigt värdefullt och jag välkomnar uppmärksamheten. Det är bara två frågor jag har kvar i dag: vem och varför? Och varför är kanske viktigare än vem.

– Men jag vill heller inte att sådana människor som de som gjort detta ska gå lösa.