Ny teori: Jorden hade två månar
Publicerad 2011-08-04
Kollision gjorde att ena månen absorberades
Dubbelt så många varulvar, dubbelt så många full moon parties och dubbelt så många mångalna.
Det kunde ha varit vår verklighet – men jordens tidigare okända andra måne försvann.
Astronomer tror att den absorberades av vår nuvarande måne vid en kollision.
För ungefär 13,7 miljarder år sedan skapades universum genom det som kallas Big Bang. Vår planet bildades för drygt 4,5 miljarder år sedan.
Men för 4 miljarder år sedan inträffade det som förhindrade att vi nu kan se två månar.
Incidenten som astronomerna kallar Big Splat inträffade när den mindre av de två månarna som fanns kolliderade med den större. I en ”slow motion-krach” ska den mindre sedan helt enkelt absorberats av den större, nu existerande, månen.
”Avsedda att kollidera”
Det är forskarna Erik Asphaug vid University of California och Martin Jutzy vid Berns universitet som lägger fram teorin i den ansedda tidsskriften Nature. Den ska bland annat förklara hur den sidan av månen vi ser och den motsatta kan vara så annorlunda till ytan.
Den större månen ska ha varit tre gånger bredare och vägt 25 gånger mer, och den starka gravitationen ska ha gjort att kollisionen var oundviklig.
– De var avsedda att kollidera med varandra. Det fanns ingen undanflykt. Det här var en låghastighetskollision, säger Erik Asphaug enligt AP.
Låg hastighet i det här fallet betyder ungefär 8 000 kilometer i timmen, vilket i sammanhanget av kolliderande himlakroppar är rena snigelhastigheten.
Erik Asphaug beskriver den mindre månen som en pistolkula.
– Folk skulle ha blivit trötta på att kolla på det för det tog ungefär 10 minuter för kulan att borra sig in i själva månen. Om du hade kollat på detta, skulle du behövt en stor påse popcorn.
Som att kasta paj
Stenar och material från den lilla månen ska ha spridit sig över den större utan att skapa en krater, vilket skulle skett vid en snabbare kollision.
– Fysiken bakom är överraskande lik att kasta en paj i någons ansikte, säger Asphaug.
Ungefär en dag efter att kraschen inletts ska dramatiken ha varit över, och månens bortre sida blev förändrad för alltid.
Teorin har redan hyllats i astronomivärlden, även om några konkreta bevis inte fastslagits.
Planetforskaren Alan Stern, före detta forskningschef på Nasa, manar till lugn.
– Det är en väldigt smart idé. Men det är inte så enkel att testa om den verkligen är rätt, säger han.