Inlåst i 70 dagar
Publicerad 2011-08-27
Abdal Rahman tillfångatogs av tio män på grund av sitt förakt mot Gaddafiregimen – Nu är han fri
TRIPOLI. Vissa saker är omöjliga att berätta för en åttaåring.
Som att tio män med vapen har kommit för att hämta pappa och ingen vet om han kommer hem igen.
När Abdal Rahman, 55, befriades ur fängelset för sex dagar sedan åkte han direkt hem.
– Pappas resa är slut, var är mina presenter? ropade hans lille son.
De kallades Lejan Tawreya och var Gaddafis hemliga underrättelsetjänst. De fanns representerade i varje yrkeskår och i varje del av landet och utvecklade ett angivarsystem liknande Stasis i forna Östtyskland.
När de tio beväpnade männen i början av juni kom hem till advokaten Abdal Rahman, förstod han direkt vad som skulle kunna hända. Han fick inte ens tid att säga adjö till sin fru och sina barn.
– De sa att jag var kallad som vittne i ett förhör och att jag bara skulle vara borta en kvart, men jag visste... jag visste.
Sedan 1970-talet har Abdal Rahman föraktat Gaddafiregimen. Han såg med egna ögon sina studiekamrater hängas i lyktstolpar i Benghazi och genom åren har han bevittnat hur grannar och vänner förts bort utan att någonsin komma tillbaka.
– Nu var det min tur. Någon hade pratat med någon som pratat med någon och plötsligt var jag en säkerhetsrisk.
Männen tog med Abdal Rahman ner i en väntande van med tonade rutor. Där inne kom den första knytnäven.
– Nu är det slut, din råtta, sa de.
– De försökte knocka mig, men jag lyckades hålla mig vaken.
”Maktfullkomlighet”
Med ögonbindel och bakbundna armar kördes Abdal Rahman bort från sin familj. Han trodde aldrig att han skulle återse dem.
Den 55-årige advokatens historia är ett koncentrat av varför det libyska folket till sist fick nog. De har hört sin ledare hylla frihetskrigare i andra delar av världen och samtidigt kuvats till total underkastelse. De har fängslats och torterats, nekats möjligheten att resa, utbilda sig och säga sin åsikt.
– Det finns en sjukdom och den har Gaddafi. Symptomen är maktfullkomlighet och paranoia, säger Abdal Rahman.
Vi träffar honom i en sval trädgård i ett bostadsområde i Tripoli. Hela familjen är samlad, alla åtta barnen. De håller sig hemma tills kriget är över.
– Än så länge klarar vi oss, men vi har inte haft något vatten på flera dagar, säger hans hustru Zahra.
Ingen frågade något
Abdahl Rahman hade aldrig räknat med att återse sin familj. Han kördes till det flera kvadratkilometer stora fängelset i utkanten av Tripoli. Utan att någon
ställde en enda fråga eller förklarade vad han var anklagad för kastades han in i en cell med tio andra män.
– Men först torterades jag. De slog mig med käppar, spottade på mig och gav mig kraftiga elstötar.
Cellen blev hans hem i 70 dagar. Inte en enda gång blev han utsläppt. Inte en enda minut under den tiden fick han se dagsljus.
– Men det finns de som har suttit mer än tio år på samma sätt, så jag hade tur.
Förra veckan hördes plötsligt ljuden av skottlossning och våldsamma explosioner i närheten av fängelset. Männen i Abdal Rahmans cell klättrade upp på varandras axlar för att kunna kika ut genom en glugg flera meter upp under taket.
Hörde ljud utanför
– Vi såg ingenting, förutom ljussken från bränder.
Vad ingen av fångarna visste var att slutstriden om Tripoli hade börjat. Att deras egna grannar, släktingar och vänner slutligen förenat sig med rebellerna från andra delar av Libyen och gick till attack mot Gaddafi inifrån huvudstaden. På mindre än 48 timmar lyckades de kontrollera en femtedel av Tripoli.
– Vi hörde ljud utanför celldörren och då var jag övertygad om att vi skulle bli avrättade.
Men fångvakterna hade flytt. De som stod utanför järndörrarna var rebeller.
– De bröt upp vår dörr och tillsammans fortsatte vi att öppna för alla andra fångar.
Det tog två dagar för Abdal Rahman att ta sig hem. Han befarade först att Gaddafi hade jämnat hans hus, och hela hans kvarter, med marken. Men allt stod orört.
Åttaårige Taha lekte på gatan utanför. Han trodde att pappa kom hem från en lång resa.
– Men jag hade inga presenter med mig hem den här gången. Jag satt 70 dagar som Gaddafis fånge och jag vet fortfarande inte vad jag stod anklagad för.