Så föddes vår största författare

En lycklig barndom gav Astrid Lindgren stoff till böckerna

Nästan allt Astrid Lindgren skrivit om sin barndom är glatt och lyckligt.

Och sanningen är att hon hade en ovanligt trygg och harmonisk uppväxt. Hennes föräldrar älskade varandra innerligt och vågade också visa det, inte minst för sina barn.

- Det är roligt nästan jämt, säger Lisa i Bullerbyböckerna. Och Lisa, det är Astrid Lindgren själv.

Runt omkring gården i Näs, en kvarts promenad från Vimmerby centrum, fanns massor med leksugna kamrater, inte minst dem tre syskonen, men också barnen till alla de som hörde till gården: drängar och pigor, statare och kogubbar.

I en broschyr från sitt förlag Rabén & Sjögren berättar hon själv om sin uppväxt:

"Låt oss börja från början - i november 1907, det var då jag föddes - i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson och hans hustru Hanna Ericsson, född Jonsson. Gården där vi bodde hette - och heter fortfarande - Näs och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby. Näs har varit prästgård sedan 1411 och är så fortfarande, men min far var förvisso icke präst utan bara prästgårdsarrendator på Näs, som hans far före honom och hans son efter honom.

I det röda huset, som under 1700-talet var prästgårdsbyggnad men som såsmåningom blivit arrendebostad, föddes så småningom ytterligare två barn. Vi var alltså fyra syskon, Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd, och vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna."

Astrid Lindgren har själv beskrivit sina föräldrars kärlekshistoria i en fin liten bok: "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult". Redan som barn bestämde sig Samuel August att det var Hanna han ville ha, även om de inte blev ett par förrän han närmade sig trettio.

Föräldrarna visade sin kärlek öppet

Där framgår också hur mycket föräldrarna älskade varandra och hur de ständigt visade varandra sin kärlek inför sina barn. Dagligen fick de se hur pappa höll om mamma, vänslades och sa snälla saker till henne. Samuel August var på många sätt en ovanlig man - att visa sina känslor var inte vanligt bland bönder på den tiden.

"Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var - trygghet och frihet... Vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss", skriver Astrid Lindgren.

Men från det att de var små fick barnen Ericsson också arbeta: gallra rovor, repa nässlor åt hönsen, binda säd, ta upp råg och plocka potatis.

Framför allt Bullerby-historierna och böckerna om Emil är fyllda av händelser som Astrid Lindgren själv upplevde under sin barndom: lammet som måste dras upp på flaskmjölk, den kittliga hästen som bara Emil kunde sko, när lillasyster välte ut paltsmeten eller när pappa Samuel August var nära att dö i bukhinneinflammation och snabbt måste till sjukhus, precis som drängen Alfred i "Emil och griseknoen".

I Astrid Lindgrens barndomsvärld fanns naturligtvis en snickarbod, en piga som sov i utdragssoffan i köket, fattighjon som knackade på och bad om en bit mat, den fantastiska marknaden i Vimmerby, överdådiga släktkalas och luffare som fick nattläger på höskullen - allt detta som senare kom tillbaka i böckerna.

Många av historierna kom från hennes pappa

Många av historierna fick hon av pappa Samuel August, som var en genuin berättare med ett enormt minne för människor, miljöer och situationer.

En typisk historia från den tiden är den om den troskyldige bonden som blev pålurad en orkeslös gammal märr. Men på marknaden var hästen preparerad med arsenik, så att hon under provkörningen sprang som den värsta kapplöpningshäst.

Nästa dag blev märren liggande i stallet, oförmögen till arbete. När hästskojaren nästa marknad råkade träffa bonden frågade han illmarigt:

- Nå, hur mår märra?

- Jo tack, sa bonden, ho' börjer å kunne sitte oppe ett par timme' om dan nu.

Mor Hanna var mer kyligt intelligent. Hon skrev vers i sin ungdom och hade gärna velat bli folkskolelärare. När man läser hennes brev är det svårt att förstå att hon bara gått sex år i folkskola.

Far och mor var dock inga bokläsare. Böckernas värld var Astrid tvungen att hitta på andra ställen. Som i Kristinas kök.

Kristina var gift med kogubben på Näs och hon hade en dotter, Edit, som gärna läste för familjen Ericssons barn.

"Böckerna måste hon ha lånat i skolan, statarungar hade inga böcker på den tiden. Inte bondungar heller, åtminstone inte jag", skrev Astrid Lindgren i berättelsen "Det började i Kristinas kök".

Så lärde hon sig läsa själv och slukade allt i sin väg: Robinson Kruse, Onkel Tom, Skattkammarön, Tom Sawyer och Huckleberry Finn, Anne på Grönkulla, Barnen från Frostmofjället, flickböcker, religiösa romaner och spännande äventyrshistorier som Gunnar drog hem.

Astrid blev med barn med chefredaktören

Många anade tidigt att det skulle bli något speciellt av den tystlåtna flickan. Redan som trettonåring fick hon en av sina uppsatser publicerad i hemstadens lilla tidning, Wimmerby Tidning. Den hette "Livet på vår gård" och var en enkel förstudie till Bullerby-böckerna.

"Efter den händelsen började de kalla mig Vimmerbys Selma Lagerlöf så där litet spefullt. Och jag bestämde mig för att nån författare, det skulle jag i alla fall inte bli."

Hon tog realen med hyggliga betyg på samrealskolan 1923 och började jobba som en kombination av reporter, sekreterare och allt-i-allo på Wimmerby Tidning.

Och 18 år gammal blev hon med barn, med tidningens chefredaktör.

- Flickor är så fåniga, berättade hon i en TV-intervju med Stina Dabrowski 1992.

Redaktören var förälskad i Astrid Lindgren och erbjöd sig att gifta sig med henne.

Men känslorna var inte besvarade.

- Hellre döden än det. Jag var inte kär i honom. Inte det bittersta.

Skandalen drabbade den präktiga familjen Ericsson som ett hårt slag. Ingen ville att barnet och de nya familjeförhållandena skulle noteras i kyrkböckerna.

Därför åkte Astrid till Danmark, där de byråkratiska turerna var mänskligare än i Sverige. Och våren 1926 föddes sonen Lars i all hemlighet på Rigshospitalet i Köpenhamn.

Utan fast arbete och egen bostad såg hon ingen annan råd än att lämna bort honom till en dansk fosterfamilj.

Men, och det var viktigt, bara tills vidare.

Hon längtade och grät - ensam i sitt hyresrum

Hon åkte upp till Stockholm och började lära sig stenografi och maskinskrivning på Bar-Locks sekreterarskola. Där satt hon i sitt enkla inackorderingsrum och längtade och grät och svalt, eftersom det ibland var långt mellan matpaketen

från föräldrarna hemma i Vimmerby.

- Utan böcker vet jag inte om jag hade klarat det, har hon förklarat, gång på gång.

Under de första åren i Stockholm var hon en flitig besökare på Stadsbiblioteket på Sveavägen. Favoritförfattaren då, liksom senare, är norrmannen Knut Hamsun, som hon framför allt uppskattade för den ibland halsbrytande humorn. Redan under dessa år började hon fundera på att skriva själv. Men det skulle ännu dröja några år.

Det behövs ingen särskild skarpsynthet för att se sambandet mellan det tunga beslutet att lämna bort sonen och flera av Astrid Lindgrens berättelser om ensamma och övergivna barn som får det bra till slut.

1927 fick hon sitt första jobb, som sekreterare på Svenska Bokhandelscentralens radioavdelning. Så ofta hon kunde reste hon till Köpenhamn för att hälsa på sin son. På den tiden arbetade man även på lördagar, så en gång var hon tvungen att ta bondpermis på lördag eftermiddag för att hinna. När hon kom tillbaka på måndagen fick hon sparken.

Men nästan genast fick hon ett nytt jobb, som sekreterare åt kontorschefen Sture Lindgren på motororganisationen KAK.

Strax före jul 1929 fick hon veta att sonens fostermamma blivit sjuk och inte längre kunde ta hand om Lasse. Första tiden hade hon honom i sitt inackorderingsrum, men snart lämnade hon honom hos föräldrarna i Näs. Där blev han kvar i ett drygt år.

Astrid fortsatte med sitt arbete på KAK, för varje dag allt mer uppskattad av kontorschefen Sture Lindgren. Våren 1931 gifte de sig. Astrid Ericsson blev Astrid Lindgren.

"Jag tyckte mycket, mycket om honom. Han hade en underbar humor och var snäll.

Men jag var aldrig kär i honom. Jag har aldrig upplevt besinningslös kärlek på det sätt de flesta människor verkar ha gjort, sa hon i en intervju med Aftonbladets Per Öqvist 1993.

Dottern Karin hittade på namnet när hon var sjuk

Äntligen kunde Astrid Lindgren ge sig hän åt att vara Lasses mamma på heltid.

Våren 1934 föddes också dottern Karin, som i dag heter Nyman och är en framgångsrik översättare. Men samtidigt fortsatte hemmafrun med små extraknäck, som att vara redaktör för KAK:s turbok och sedermera också KAK:s bilatlas. Under dessa år skrev hon också sina första berättelser, små sagor för tidningarna Landsbygdens Jul och Folkskolans barntidning.

Och en dag vintern 1941, när Karin låg sjuk i lunginflammation, hittade hon på namnet Pippi Långstrump.

- Berätta om Pippi Långstrump, bad hon sin mamma.

Historierna om Pippi blev många - och fantastiska, med det namnet - men ännu hade hon inga planer på att ge ut dem som bok.

- Att jag började skriva på allvar berodde på en slump, berättar Astrid Lindgren själv i en liten skrift som heter "Mina påhitt":

"En dag i mars 1944 snöade det i Stockholm och när jag på kvällen kom gående på trottoaren utmed Vasaparken föll jag och stukade foten illa. Sedan fick jag ligga till sängs en tid. För att få tiden att gå tog jag mig för att stenografera ner Pippihistorierna... I maj 1944 skulle Karin fylla tio år och då fick jag för mig att jag skulle skriva rent Pippi-berättelsen och ge henne manuskriptet i födelsedagspresent."

Samtidigt skickade hon en kopia av manuset till Bonniers förlag.

Efter revideringen av "Pippi Långstrump" skrev Astrid Lindgren i rask fart flickboken "Britt-Marie lättar sitt hjärta", "Alla vi barn i Bullerbyn", en ny flickbok: "Kerstin och jag", "Mästerdetektiven Blomkvist", "Pippi Långstrump går ombord" och kriminalpjäsen "Huvudsaken är att man är frisk".

Plötsligt var hon en känd författare och annandag jul 1946 skriver hon i sin dagbok:

"Jag har blitt så där en liten, liten aning tämligen berömd."

Böckerna om Pippi Långstrump är den största svenska barnbokssuccén genom tiderna. Den har översatts till 51 språk och den sammanlagda världsupplagan närmar sig tjugo miljoner exemplar.

Men redan på 40-talet höjdes kritiska röster mot Pippi.

Hon ansågs ouppfostrad och några menade att hon var ett dåligt föredöme för barnen.

"Inget normalt barn äter upp en hel gräddtårta på ett kafferep eller går barfota på strösocker... Men bådadera påminner om en sinnessjuks fantasi eller om sjukliga tvångsföreställningar", skrev till exempel professor John Landquist i Aftonbladet.

Ge barnen mera kärlek - och ännu mera kärlek

Astrid Lindgren själv struntade för det mesta i debatten. Men en gång gick hon i svaromål och hennes inlägg i tidningen Husmodern kan ses som en programförklaring för hela hennes författarskap:

"Om ungarna nu för tiden saknar 'folkvett', så skyll inte på fri uppfostran! Fri uppfostran utesluter inte fasthet. Den utesluter inte heller, att barnen har tillgivenhet och aktning för sina föräldrar, och - det viktigaste av allt - den innebär att föräldrarna också har aktning för sina barn. Aktning för barnen, det är vad jag skulle önska att de vuxna hade i litet större utsträckning...

Behandla dem med ungefär samma hänsyn som ni är nödsakade att visa edra vuxna medmänniskor. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."

Böckerna om Pippi Långstrump räddade Rabén & Sjögrens förlag. Och hösten 1946 tackade Astrid Lindgren ja till ett erbjudande om en halvtidstjänst som barnboksredaktör på förlaget.

Många författare, som Hans Peterson, Harry Kullman, Barbro Lindgren (inte släkt), Karl Rune Nordkvist och Inger & Lasse Sandberg, kan vittna om den hjälp de fått av den outtröttliga förlagsredaktören Astrid Lindgren.

Men hon vägrade att arbeta heltid, utan reserverade tre-fyra timmar på förmiddagarna för sitt eget skrivande. Då bäddade hon upp kuddarna i sängen, la stenogramblocket i knät och letade sig i minnet tillbaka till sitt älskade Småland.

Flitig och arbetsam har hon alltid varit och efter succén med de första böckerna gick hon inte att hejda. Från 1945, då första Pippiboken kom ut, till bilderboken "Emil och soppsmeten" 1997 har hon skrivit åttiofyra böcker, nästan fyrtio filmmanus och en rad teaterpjäser. Plus några böcker för vuxna.

Framgången förändrade villkoren för familjen Lindgren på Dalagatan. Mamma blev kändis - bland annat i radioprogrammet "Tjugo frågor" - och snart var hennes vänliga, knarriga röst lika välkänd som de populäraste hallåmännen i radio och TV.

Plötsligt stod hon ensam med två barn

Men privat fortsatte hon att drabbas av katastrofer. 1952 dog hennes make Sture Lindgren av en inre blödning och hon stod plötsligt ensam, bara 45 år gammal. I mitten på 80-talet drabbades hennes son Lars av cancer. Han avled 1986.

- Inga föräldrar borde få överleva sina barn, sa hon då.

1972, när hon fyllde 65, gick hon i pension på förlaget. Men hon fortsatte oförtrutet att skriva: "Bröderna Lejonhjärta", mera om Madicken (den första boken kom redan 1960) och vad som många anser vara hennes mest genomarbetade bok, "Ronja Rövardotter".

Men Emil är - och har alltid varit - den stora favoriten.

"Han personifierar hela min barndom, trots att böckerna egentligen utspelar sig när min pappa var liten. När jag skrivit sista boken om Emil grät jag en skvätt. Nu får jag aldrig träffa Emil igen, tänkte jag."

Under alla år har hon värjt sig mot sitt kändisskap.

- Uppriktigt sagt är jag verkligen väldigt litet intresserad av mig själv. Jag blir alltid lika förvånad när jag läser om Astrid Lindgren. Det är inte jag. Jag är ingen nedrans kändis eller nationalmonument. För mig själv är jag alltjämt bondjäntan från Vimmerby. Bara litet äldre och förståndigare, sa hon i en intervju 1974.

Nästan allt hon skrivit har blivit film

Nästan allt hon skrivit har också blivit film, från "Mästerdetektiven Blomkvist" 1947 till den tecknade "Pippi Långstrump", som nyss hade premiär.

Skulle man foga samman alla filmerna till ett enda långt band med Bullerbybarn, Emil och Pippi skulle det ta över tre dygn att titta. Dessutom kan man lägga till ytterligare ett par dygn TV-serier.

Det var radioserien och filmen "Mästerdetektiven och Rasmus" (1951 och 1953) som var orsaken till att Astrid Lindgren fortsatte att använda namnet Rasmus i ytterligare två historier: "Rasmus, Pontus och Toker" och "Luffaren och Rasmus".

Eskil Dalenius, som spelade Rasmus, blev en stor barnkändis i början av 50-talet. Och han följdes av Inger Nilsson som Pippi, Maria Johansson som Tjorven, Jan Ohlsson som Emil och Hanna Zetterberg som Ronja Rövardotter.

En enda gång gjorde hon tvärtom, skrev filmmanuset först och boken efteråt.

"Saltkråkan" började sitt liv som en TV-serie i tretton avsnitt och gjordes om till bok senare. För en gångs skull handlade det inte om Småland, utan en annan miljö som hon kände väl: Stockholms skärgård och Roslagen, där hon har sitt sommarställe i Furusund.

Av alla filmerna tyckte Astrid Lindgren själv bäst om Emil, eftersom den är ett minne från det gamla Bonde-småland där hon själv växte upp.

När hon inte längre kunde överföra sina stenograferade anteckningar till maskinskriven text bestämde hon att det fick vara slutskrivet. Det sista manuset lämnade hon till en samlingsbok 1992: "En jul när jag var liten".

Men i berättelsen om Astrid Lindgren går det inte att komma ifrån hennes stora engagemang för flyktingarna, freden, barnen, miljön och djuren.

När blev hon stridbara Astrid?

När hon började rösta i slutet på 20-talet blev det omväxlande bondeförbundet och folkpartiet, precis som pappa och storebror Gunnar, riksdagsman för bondeförbundet.

Men i slutet på 30-talet blev hon allt mer övertygad om att hon hörde hemma i socialdemokratin.

- Fast jag berättade aldrig för Sture vad jag röstade på, för han hade vid Gud andra åsikter, sa hon en gång.

Hon hjälpte till att störta regeringen

Om hon hade fått leva om sitt liv, har hon berättat flera gånger, skulle hon ha velat vara en aktiv socialist under arbetarrörelsens första år.

Men den enda gång hon tagit till orda i en partipolitisk fråga - Pomperipossa-debatten 1976 - hjälpte hon till att störta den socialdemokratiska regeringen.

Hela historien började med att hon berättade om sina skatteproblem i form av en saga, "Pomperipossa i Monismanien": O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk) hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle?"

Astrid Lindgren, som aldrig någonsin beklagat sig över höga skatter och varken köpt stenhus eller skrivit sig utomlands, hade av en slump upptäckt att hon med inkomstskatt, sociala avgifter (som författare själva måste betala, eftersom de jämförs med företagare) och förmögenhetsskatt betalade mer i skatt än hon tjänade, eller 102 procent.

(I dag finns det en begränsningsregel som säger att ingen ska behöva betala mer än 60 procent av sin inkomst i inkomstskatt och förmögenhetsskatt sammanlagt.)

Finansminister Sträng till attack i riksdagen

Tidningen Expressen, där sagan publicerades, tog den som utgångspunkt för en kampanj mot regeringen.

Samma dag var det finansdebatt i riksdagen. Det mesta kom att handla om Astrid Lindgren och hennes Pomperipossa-skatt på 102 procent. Både moderaternas Gösta Bohman och folkpartiets Per Ahlmark tog Pomperipossasagan som utgångspunkt för hårda angrepp på regeringens skattepolitik.

Och finansminister Gunnar Sträng svarade ordagrant:

- Artikeln är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup okunskap om skattepolitikens irrgångar. Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara.

Massor av småföretagare tog kontakt med Astrid Lindgren och berättade om sina egna problem med skattemyndigheterna. Och hon skrev två artiklar till, bland annat "Brev till en socialdemokrat", där hon uppmanade sina läsare att rösta bort socialdemokraterna.

Samma höst som Pomperipossadebatten kom boken "Madicken och Junibackens Pims".

Där ger Astrid Lindgren, i Madickens pappa Jonas Engström, en bild av sin drömda socialdemokrat - en klok tidningsman som häcklar sin fru när hon idkar välgörenhet:

"Fina frun på Junibacken", säger han, " jag hör att du har avlusat två små fattiga barn i dag. Det får vi nästan sätta i tidningen i morgon."

De närmaste åren efter Pomperipossadebatten hade Astrid Lindgren inte en lugn stund. Ideligen uppvaktades hon för att ta ställning för både småsaker och stora regeringsfrågor. För det mesta vägrade hon. Någon megafon för olika intressen har hon aldrig velat bli, varken då eller senare. Egentligen vill hon bara tycka till i frågor där hon själv känner vad som är rätt och fel.

Hon jämförde USA med Nazityskland

Redan under kriget, då hon arbetade på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur, väcktes hennes avsky för nazismen och judeförföljelserna. Hon hade inte heller mycket till övers för Josef Stalin och hans terror. Kanske mindes hon detta när hon redan i slutet av 60-talet jämförde USA med Nazityskland och skrev om den stora tragedin där "amerikanarna envisas med att 'rädda' vietnameserna från sig själva".

Inför omröstningen 1980 tog hon klar ställning mot kärnkraften. Så här skrev hon bland annat:

"Kärnkraften är ofarlig ända fram till den sekund då katastrofen är där. Det finns inte, har aldrig funnits, någon ofelbar teknik i denna skröpliga värld och heller inga ofelbara människor som hanterar den."

Hon har också ivrigt kämpat mot rivningsraseriet, det vill säga att bygga varuhus och banker i stål och betong där det tidigare stod vackra trähus från 1800-talet (som i hennes eget Vimmerby).

När hon röt till mot djurfabrikerna tyckte dåvarande statsministern Ingvar Carlsson, vis av tidigare socialdemokratiska misstag, att det var så viktigt att han lämnade partikongressen för att åka hem till Astrid.

Men den viktigaste frågan för Astrid Lindgren har alltid varit barnens rätt till kärlek och fred.

Den här historien citerar hon ofta:

"Här har du en sten du kan slänga på mig"

"Jag skulle vilja berätta vad en gammal dam en gång berättade för mig. Hon var ung mor på den tiden man ännu trodde att man skulle slå barn. En gång hade hennes pojke gjort något och hon tyckte att han borde få en risbastu, den första i hans liv, och hon sa åt honom att gå ut och hämta ett ris åt henne.

Den lille pojken var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

'Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan slänga på mig!' Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt att 'min mor vill faktiskt göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten'.

Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav till sig själv i den stunden: aldrig våld.

Arne Norlin