Emmas gråt över barnen kom i kyrkan

Aftonbladet publicerar ett utdrag ur boken ”Varför gråter inte Emma?”. Stycket handlar om minnesgudstjänsten efter Max och Saga ett år efter morden.

Men skulle hon kunna gå vidare nu? Var pusslet lagt? Det enda hon visste var att hon hade lyckats med uppdraget som ödet lagt i hennes händer. Hon hade vunnit kriget. Tyskan hade försökt döda henne. Men Emma hade rest sig och slagits för Max och Saga, tills deras mördare satt inlåst i fängelse på livstid. Tyskan hade försökt komma undan sitt straff så att brottet för alltid skulle förbli olöst och barnen aldrig få upprättelse. Men när Emma satt vid deras grav levde de inom henne, och hon kunde höra deras skratt och stoj. Tyskan hade försökt plantera sitt hat mellan Emma och Thomas så att de inte skulle orka älska varandra längre. Men här satt hon nu i kyrkan med Thomas hand i sin, mer säker än någonsin på att hon ville leva resten av sitt liv med honom.

Emma fingrade på lappen i handen. Var det dags? Hon läste igenom texten tyst för sig själv för att förbereda sig.

Min kloka och omtänksamma prins och min busiga livsglada prinsessa. Jag tänker på er jämt, inte ett andetag går förbi utan att ni finns hos mig. Jag vet att ni båda passar in där uppe hos änglarna, det enda som fattades hos er här på jorden var era vingar. För ett år sedan fick ni dem.

Max, jag hörde dig fråga efter mig den kvällen. Förlåt att jag inte kunde svara då. Men jag svarar nu: Lilla gubben, var inte rädd, vi ses en dag.

Saga, jag vet att du kämpade länge, du höll ut tills hjärtat inte orkade mer.

Livet blir inte sig likt utan er. Jag är fortfarande otroligt stolt över att vara er mamma, jag vet att ni gör underverk där ni befinner er i dag. Jag älskar er till månen och tillbaka.

/.../

Hon lyfte papperet och började läsa upp sitt avsked till Max och Saga. En helt ny känsla spred sig genom kroppen på bara några sekunder. Det var en känsla hon inte alls var förberedd på. Hon började gråta inför hela kyrkan. Emma försökte och försökte. Hon läste orden som skulle nå upp till Max och Saga i himlen. Men det gick inte. Rösten sprack vid varje ord och dränktes av snyftningar och hulkningar. De flesta i kyrkan hade väl hört henne gråta på tv efter att hon sett tyskan i rättegångssalen. Men det hade varit gråt i panik, av fruktan och skräck. Aldrig sörjande gråt över barnen. De sista meningarna snyftade hon fram så gott det gick, men det blev bara brutna stavelser. Hon flydde ner till bänken och satte sig intill Thomas. Han höll om henne hårt.

Emma grät.