"Fågeldansen upphottad till nutid"

helskärm

Kommer ni ihåg musikvideon till Fat Boy Slims låt Praise You från 1999? En video där en amatördansgrupp uppträder inne i ett köpcentrum. De dansar fånigt, konstigt, utflippat, blir utbuade men fortsätter ändå med stor inlevelse och mycket kärlek.

Tänk fågeldansen upphottad till nutid. Som tittare kunde man inte göra annat än smälta och nästan önska att man hade gått med i den sämsta dansgruppen på ABF. När Praise You spelades på uteställen vågade folk plötsligt släppa på garden och dansa - kunde man i en prisbelönt musikvideo kunde man på Stadshotellet.

Och det är ju det Let’s Dance handlar om: att våga, kanske göra bort sig, ta de där stegen utanför ramarna om än i ett tryggt sammanhang (ok, kanske bygga på sitt personliga varumärke också).

Trodde Magnus Samuelsson för ett år sedan att han någon gång skulle dansa paso doble till Bonnie Tylers I Need A Hero?

Jag tror inte det.

Han som ”umgås i ett grabbigt gäng och gör grabbiga saker”. Men nu vill han bevisa att tuffa grabbar visst dansar (efter förra veckans tango är det förhoppningsvis ingen som tvivlar längre).

Eller Hasso Aro. Han som aldrig hade dansat nykter innan Let’s Dance. På ett sätt är det tragiskt men samtidigt talande för det svenska folket. Att hålla tal offentligt och dansa nykter – där har ni svenskarnas största skräck.

Fyra program in på säsongen eller fyra öl in på kvällen på Stadshotellet, ni väljer – oavsett allt är det nu man kan förvänta sig att någon tar ut svängarna på dansgolvet. Men hos Let’s Dance håller sig förvånansvärt många av paren krampaktigt inom sina från start givna ramar. Visst, många sätter sina steg men det är när man inte tar stegen som man måste prestera det lilla extra.

Det börjar bli hög tid för det nu. Tur att Alling, Bagge och Wahlgren insåg det i kväll.

För jag komma med ett modest önskemål till säsongsavslutningen?

Att få se juryn framföra Praise You med tillhörande koreografi som mellannummer.