Galen låtslakt och obekväm stämning till fredagsmyset
TV-KRÖNIKA Vissa jagar älg så här års. Andra slaktar låtar på bästa sändningstid i TV4. Det är sedan gammalt.
Men det var ett tag sedan vi såg en sådan frejdig massaker som den Beyoncé råkade ut för den här fredagen.
Mattias Nederman åkte, inte förvånande, ut efter en småbeige och kraftlös version av Sam Smiths ”Stay with me”.
Men sångförgöraren framför alla andra den här veckan var snarare Herman Silow – som tog sig an Beyoncés ”Crazy in love” likt en förryckt britpoppare på dekis, precis utkommen från ett misstänkt stärkande besök på en nattklubbstoalett. Och sedan: lite hårdrocksfalsett på toppen.
Någon hade tolkat låttiteln synnerligen bokstavligt, kan man väl säga. Bra var det ju verkligen inte, men han satte i alla fall lite färg på kvällen. Det får man ändå ge honom.
Bra på riktigt var däremot Nadja Holm. Precis som hon var föregående fredag. Vilken talang.
För övrigt var väl det som stack ut under en kväll med ett diffust och ganska tråkigt tema (”vinnarlåtar”) det faktum att avhoppande Affe Hagström inte slapp undan med att göra en diskret sorti, utan fick ställa sig på scenen och ta det hela öga mot öga med juryn.
Kanske var det onödigt hårt av TV4 att släpa dit honom
Om han blev tvingad eller om han gjorde det frivilligt framgick naturligtvis inte i livesändningen, men känslan man fick var i alla fall att han inte var så sugen på att stå där, och att åtminstone en av jurymedlemmarna – Kishti Tomita – inte fullt ut sympatiserade med hans beslut.
Obekväm stämning.
Och kanske var det onödigt hårt av TV4 att släpa dit honom. De förbandade inslagen där han motiverade sitt avhopp för programledaren Pär Lernström hade egentligen räckt. Man fattade grejen. Han klarade inte tidspressen, kände sig inte bekväm, blev stressad, fick ångest.
Det finns ingen skam i att inte passa in i alla sammanhang
Men å andra sidan: Det finns ingen skam i att inte passa in i alla sammanhang. Mår man dåligt av något ska man inte hålla på med det, oavsett hur många andra som tycker, eller i alla fall tror, att det är livet på en pinne.
Och att någon som faktiskt har känt efter står på scenen och har tillräckligt med integritet för att säga att han vill kliva av den kan nog ändå ha en poäng i ett program med en så pass ung publik som ”Idol” har.