”The witcher” tar i från tårna – men misslyckas
Netflix nya fantasyserie är ingen ”Game of thrones”
Uppdaterad 2020-03-17 | Publicerad 2019-12-20
TV-RECENSION Netflix ”The witcher” har sina stunder. Men den som går och hoppas på en värdig efterträdare till ”Game of thrones” får fortsätta vänta.
The witcher
Netflix
Säsong 1
Av Lauren Schmidt Hissrich, med bl a Henry Cavill, Anya Chalotra, Freya Allan, Joey Batey, Jodhi May, Mimi Ndiweni, MyAnna Buring och Lars Mikkelsen.
FANTASY Att Netflix syfte med svärd- och bröstfesten ”The witcher” är att fylla fantasyhålrummet efter ”Game of thrones” är extremt, på gränsen till pinsamt, uppenbart.
Speciellt med tanke på att de misslyckas så kapitalt.
”The witcher”, som är baserad på den polske författaren Andrzej Sapkowskis böcker, som heter ”Sagan om häxkarlen” på svenska och också har blivit en serie tv-spel, har sina stunder, men lär aldrig slå lika stort och brett som HBO:s ångvält. Kort sagt för att den inte är hälften så tematiskt sofistikerad eller konsekvent i sin ton, samtidigt som den kräver betydligt mer av sin tittare.
En olycklig kombination.
I centrum står häxkarlen Geralt av Rivia (Henry Cavill). En sarkastisk muterad monsterjägare så parodiskt mastodontmaskulin att han i princip talar i grymtningar. Han rider plågad runt och dödar olika sorters monster för pengar, och ligger med vackra damer, på en obskyr kontinent vars geografiska uppdelning och politiska konflikter man som tittare inte får någon vidare hjälp med att få grepp om.
Parallellt med hans äventyr får vi följa två karaktärer som på olika sätt är sammanlänkade med honom; den utsatta prinsessan Ciri (Freya Allan) och den mäktiga trollkvinnan Yennefer of Vengerberg (Anya Chalotra).
”The witcher” fläskar på med allsköns fantasyelement, och är, i jämförelse med ”Game of thrones”, mycket mer en serie för inbitna fans av genren. Det är mycket mer magi, mycket mer prat om diffusa ”öden”, men mycket färre relaterbara likheter med vår egen världs mänskliga maktspel och mekanismer.
Bitvis är det häftigt, bitvis är det roligt, bitvis är det plumpt och bitvis är det töntigt. Svulstigt och kitschigt är det däremot hela tiden, med massor av naket, våld och pampiga miljöer.
Tyvärr är ”The witcher” också, och framför allt, osammanhängande, med helt omarkerade tidshopp, ett luddigt världsbygge och ett myller av figurer med tunn karaktärisering och konstiga namn.
Mustigt och visuellt underhållande, men rörigt.
”The witcher” har premiär på Netflix den 20 december.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv