Förblindad av coronaångest såg jag ändå en vinnare i Andreas Lundstedt
Karolina Fjellborg om säsongspremiären av ”Let’s dance”
TV-KRÖNIKA Det är svårt att fredagsmysa, och ännu svårare att tänka, med coronaångest. Men i ”Let’s dance” är det mesta som vanligt – och just nu behöver vi vanligt.
Jag har jobbat som journalist i 22 år, och visst har det hänt att jag har drabbats av skrivblockering. Att jag inte har haft någon inspiration, eller något att egentligen säga.
Men den här känslan, att knappt kunna ta in vad som sägs och görs i Sveriges fluffigaste fredagsunderhållning ”Let's dance”, för att det känns som att ALLT UTANFÖR RASAR, den är ny.
Någon dansar samba. Jag oroar mig för 40-talisterna i mitt liv. Ni som vet hur de är, ni vet.
Se där, en quickstep. Jag ser krigsrubrikerna om arbetslöshet, depression och hela branscher som går omkull framför mig.
En gammal partiledare i paljettskjorta river av en cha cha. Karln är blå men skjortan är röd, vilket kanske är en kul grej – men färgen röd får mig bara att tänka på siffrorna i min tjänstepension.
Jag försöker hålla öronen öppna efter de sedvanliga sexskämten, och hör något om att Anders Svensson juckade som en Duracellkanin, men jag orkar inte ens himla med ögonen eftersom den växande paniken inom mig – över att vad som just nu känns som en regelrätt invasion väntar min hemby Sälen de närmaste veckorna – har gjort mig så trött. Så förbannat trött. Och rädd.
När mitt barn ber om en halstablett blir det för mycket. Min sambos blick möter min. Jag läser listan över symptom en gång till och vill gå och lägga mig. Och vakna för några veckor sedan.
Allt är ur led.
”The show must go on”
Men the show must så att säga go on. Och i ”Let's dance”, herren på täppan av proffsiga helgunderhållningar, verkade det mesta tack och lov vara som vanligt (bara de tomma publikstolarna påminde en om att det inte alls är det).
Och nu känns det tryggt med vanligt. Om jag bara kan komma över det smått zombifierade tillstånd jag befinner mig i just nu, ska jag försöka fredagsmysa för allt vad tygen håller med ”Let's dance” den här våren.
Det är, förresten, inte som att det finns så mycket annat att göra.
Men deltagarna då? Ska jag inte säga något om dem?
Jo, jag är glad att Andreas Lundstedt är med. Inte bara för att det innebär att vi – efter alldeles för många säsonger – får se ett samkönat danspar på golvet, utan också för att han och Tobias Bader var klart roligast att titta på, och mycket väl kan vinna hela skiten.
Kom ihåg var ni läste det först.
Eller glöm bort det, om jag får fel.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv