Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Lennart, Leonard

För första gången fick jag mersmak

Publicerad 2011-06-29

Helena Trus om allsångspremiären

Från akademisk kondomklubb till superfolkkär.

Så förvandlade helyllepojken Måns Zelmerlöw allsången till trimmad centrifug.

Helena Trus.

Jag minns honom som den där halvseriösa tonårskillen, som nog tyckte Stureplan var snäppet coolare än att öva in sången till Enrique Iglesias.

Det var under ”Idol” 2005, och trots att Måns hade gnistan redan då nådde det bara till en femteplats.

Vad som hände sen – med killen som även gett Lunds akademiska kondomklubb, LAKK, ett ansikte – vet ni.

Petra ”September” Marklund har jag följt sedan barnsben hemma i Älta, där vi båda växte upp. Vi gick både i musikklass, sågs på danslektioner.

I dag är hon Sveriges nya darling. Jag? Jag sjunger numera mest och bäst i bakom ratten.

20.23. Här sitter jag lite nostalgiskt och stampar med fötterna i takt med ”Mikrofonkåt”. Och känner en form av stolthet.

Den lilla blonda tjejen står på allsångsscenen. Den där tonårskillen jag träffade varje vecka på ”Idol”-repetition, han leder hela skiten.

Danny Saucedos vita skinnväst får mig att vakna till från allt vad moderkänslor heter. Men, det är inte min uppgift att prata om kvällens modemissar.

Det som slår mig är att allsången, som tidigare var synonym med valium, har förvandlats till en underhållande show.

Måns föregångare Anders Lundin var mestadels lika på hugget som en kokt spagetti. Zelmerlöw ger i stället övertänd ett nytt ansikte. I stunder är han så speedad att jag av misstag förväxlar honom med en trimmad centrifug.

Men, det funkar.

Han lyckas förmedla det programmet står för. Glädje, genuinitet och nörderi.

Kanske drar han ett, eller kanske tio Skåne-skämt för mycket. Och har en side kick (Anton Lundqvist) som är slående lik en komiker känd från tv. Därför skulle det inte förvåna mig om denne, Björn Gustafsson, ringde in till allsångsredaktionen i dag och kräver sitt koncept tillbaka.

För första gången lämnade allsången mig med en känsla av otillfredsställelse. Inte för att jag saknade något. Utan för att jag helt enkelt ville  se mer.