– En buske utan punchline är inget annat än en buske

Nöjesbladets Martin Söderström om den humorlösa humorn

Nu är det så att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr.

För detta ber jag om ursäkt.

Men det kan inte hjälpas.

Jag är varken först eller sist med att påpeka bristerna med ”Grillad” och nyligen återupplivade ”Ballar av stål”.

Ni känner till kritiken. Det är för elakt, för uselt skrivet yada yada yada och nu flyr tittarna all världens väg.

För så är det ju. Som ni kan läsa i en artikel här intill har två tredjedelar av ”Grillads” publik nu övergett programmet. Ett mer svidande misstroendevotum är svårt att tänka sig.

Men mitt i alltihopa står Thomas Järvheden, som en ultrablonderad Bagdad Bob med fingertoppskänslan bortopererad av ett bredsvärd, fortfarande och skyller ifrån sig.

Roastinggeneralen ställer sig helt oförstående och trotsigt avig till de avhopp och problem programmet dragits med från starten.

Det är naturligtvis kändisarna som inte velat häcklas det är fel på, de avhoppade komikerna som inte fattat konceptet eller så har tittarna inte begripit vad en ”roast” egentligen är.

Förstås.

Allting är alltid någon annans fel.

Att hans eget program är gapigt, grabbigt och lika befriat från värme som det är från välskrivna skämt nämns aldrig som en tänkbar förklaring.

För inte kan väl tittarflykten – ”Ballar av stål” tappar också stadigt – bero på att de här två programmen tillhör några av svensk tv-humors absoluta bottennapp?

Någonstans inbillar man sig ju fortfarande att humor ska vara rolig. Inte obekväm och grym. Men det kanske bara är jag som är gammaldags och bakåtsträvande?

Apropå det:

Förra veckan stod Nour El-Refai i ”Ballar av stål” och visade muffen på stan. Det ska visst också vara humor, sägs det. Men en buske utan punchline är fortfarande inget annat än en buske.