Niklas Strömstedts egna ord om SD-låten
Uppdaterad 2015-11-09 | Publicerad 2015-11-07
”Det är som om vi kommer från helt olika planeter”
Det blev veckans mest laddade bidrag.
I ”Så mycket bättre” gav Niklas Strömstedt en känga till Sverigedemokraterna och invandrarfientliga sajter som Avpixlat på bästa sändningstid.
– Jag har varit väldigt spänd för att göra den här låten, säger han.
På bästa sändningstid sa Niklas Strömstedt nej till Sverigedemokraterna och flera av de invandrarfientliga ”alternativa nyhetssajter” som specialiserat sig på nyheter kring kriminalitet och flyktingmottagning:
”SD, Avpixlat, Nordisk ungdom, Exponerat och Fria Tider, Nordfront, Svenska motståndsrörelsen,
Järnrörsligan – Nej, nej tack!”
Han möttes av de andra deltagarnas jubel.
– Jag tycker att det gick väldigt bra jag har varit väldigt spänd för att göra den här låten. Plötsligt blev det på lite mer allvar, sa Niklas Strömstedt efteråt i programmet.
Han har tidigare vänt sig emot att Sverigedemokraterna använt sig av hans musik på sin valvaka. ”Ännu en bekräftelse på hur sjukt omoderna de är”, skrev han på Twitter efteråt.
”Ace of Base har aldrig varit politiska”
Jenny Berggren blev tårögd av när hon hörde sången.
– Ace of Base har aldrig varit politiska, men det var nog viktigt för Niklas att göra det här. Jag har en djup aktning för att ställa sig upp och säga ”det här är jag emot”. Jag är inte så barrikadig som Niklas och jag har inte ett så politiskt budskap, det är inte min gåva, säger hon till Nöjesbladet.
– Idén är att vi ska skjuta in låten i vårt eget prisma, han gjorde ett utmärkt jobb. När vi spelade in var inte debatten igång som nu så det blev ju bra tajming.
Andreas Kleerup säger att han står bakom budskapet i låten till 100 procent.
– Jag har nolltolerans mot Sverigedemokraterna och så kommer det alltid vara. Jag blir råstolt över Niklas, säger han till Nöjesbladet.
Även Sven-Bertil Taube, är stolt över Niklas Strömstedt.
– Jag tycker att det var mycket hedervärt av honom och det var fina iakttagelser som att svenska flaggan inte bara är gul och blå. Det handlar om medmänsklighet, ta ansvar, visa hänsyn och ha förståelse för de hemskheter som människor kan råka ut för, säger han till Nöjesbladet.
Blev du förvånad över hur politisk låten var?
– Ja i någon mån blev jag det. Men jag kan inte se att det är något kontroversiellt ämne att tillskynda människor som är i nöd.
Sven-Bertil Taube bor i England sedan lång tid tillbaka och är inte så insatt i svensk politik.
– Men SD är väl på en sida som man inte helt sympatiserar med.
Om partiet inte skulle gilla låten säger han:
– Då kan de slänga sig i väggen. Men jag vet inte om man får säga så, då blir man väl åtalad för förtal.
”Ni får kalla mig idiot”
Nöjesbladet har tagit del av ett brev där Niklas Strömstedt förklarar hur han tänkte kring ”Lyckolandet”.
”Jag är stolt att leva i ett land där de flesta ser det som självklart att alla människor är lika värda. Men jag är också rädd. För rasismen och för hatet som sätter flyktingförläggningar i brand och säger att det finns ett ”vi” som har rättigheter, och ett ”dem” som får skylla sig själva att de råkade födas någon annanstans”, skriver han.
Niklas Strömstedt tycker att det politiska läget i Sverige ibland känns som hopplöst.
”Det är som om vi kommer från olika planeter. Vi är svenskar allihop men vi har helt olika uppfattning om vad det faktiskt innebär att vara svensk”.
Han säger också att han vill kunna se sina barnbarn i ögonen utan vetskapen om att han tittade åt andra hållet.
”Ni får kalla mig naiv. Pinsam. Idiot. Ni får kalla mig vad ni vill. Men jag tror på riktigt att alla människor har rätt att finnas till”.
Ekberg tar avstånd från nazitiden
Ace of base-grundaren Ulf Ekberg var öppet främlingsfientlig som tonåring och hängde med skinheads. Han har dock tagit avstånd från sitt förflutna i över 20 år.
– Det är inte svårt att ta avstånd från rasism och dårskap, det gör alla vettiga människor. Vissa partier i det här landet har väldigt mycket stöd men jag tror att det är väldigt få som är rasister. Det är väldigt obildat att vara rädd för det okända, säger han.
När Nöjesbladet når honom har han inte hört Strömstedts låt ännu.
– Ace of Base som band är inte politiska eller religiösa på något sätt. Men gör han det under ansvar har jag inga problem med det, då är det bara positivt. Jag tycker nog att man ska hålla våra låtar borta från politiken, men det är för en god sak och han är en jätteduktig artist.
”Kommer dyka upp troll”
Enligt Martin Nygren, exekutiv producent på TV4, har kanalen inte diskuterat låten varken under inspelning eller inför sändning.
– Det är klart att det kommer dyka upp nättroll här och där men det är svårt för oss att gå in och agera censor. Vi försöker hålla oss borta från det konstnärliga. Det här är en fråga som debatteras väldigt mycket, vi såg ingen anledning att reagera på den så länge man inte hänger ut eller kränker enskilda personer.
– Det är inte första gången vi har en låt som är politisk och tar upp ett samhällsproblem.
Niklas Strömstedt avböjer att kommentera låten för Nöjesbladet.
”Så mycket bättre” sänds på TV4 klockan 20.00 på lördagar.
Här är hela brevet från Niklas Strömstedt
”Jag spelade en låt i TV igår. Jag tolkade Ace of Base-hiten ”Happy Nation” och i min version fick den heta ”Lyckolandet”, med ett tema som inte följer originalet till punkt och pricka. Men jag fick bara plats med 138 ord i sången. Här är några ord till som jag hade velat stoppa in mellan verser och refränger.
Jag är stolt att leva i ett land där de flesta ser det som självklart att alla människor är lika värda. Men jag är också rädd. För rasismen och för hatet som sätter flyktingförläggningar i brand och säger att det finns ett ”vi” som har rättigheter, och ett ”dem” som får skylla sig själva att de råkade födas någon annanstans.
Jag är inte politiker och har såklart inte svaren på alla de svåra frågorna. Inte de praktiska lösningarna. Jag har ingen akademisk examen i nationalekonomi eller djupare kunskaper om budgetarbete. Alltså är det relativt enkelt att slå allehanda argument i huvet på mig. Och det finns det en del som gör när jag ger mig ut i debatten i sociala medier. Vissa människor är sansat resonerande medan andra – ofta personer med anonyma konton och med ägg, krigsmotiv eller svenska flaggor som profilbild – viftar med verbala järnrör och vädrar sina allra värsta fördomar. Inte sällan visar deras tankar att de vet lika lite om mig som de vet om alla andra i världen som de heller inte känner eller har träffat.
Ibland blir jag förbannad och svarar men ångrar mig alltid så fort jag skickat iväg svaret och får ont i magen av att tänka på att nu jävlar har jag triggat igång ännu ett ägghuvud och en twitterbonanza som jag redan vet inte kommer att leda nånvart. Det skriks mycket just nu. Från många håll. Jag är självklart också då och då medskyldig till det höga tonläget. Till den så kallade polariseringen. Men jag vet helt enkelt inte vad jag skulle göra annars.
Jag kommer ihåg att min mamma för länge sen tog emot några människor som bodde hos oss en tid, de kom från Indien. Jag var runt nio. Minns inte exakt varför de inte kunde bo i Indien men nåt som de tyckte och skrivit gjorde att de var tvungna att fly. Och mamma sa att det är så man gör när människor måste lämna sina egna länder och sina hem och behöver nånstans att ta vägen. Man hjälper dem. Indierna var tysta och konstiga i början, tyckte jag, skavde lite, tog plats liksom. Men jag vande mig ganska fort vid att de fanns där. Som en del av vår familj. Vänliga och roliga och omtänksamma. Pavaka som spelade gitarr visade mig hur man på ett superenkelt sätt tog världens snyggaste Am9-ackord och Gita lärde mig hur man gjorde Chicken Vindaloo. Så stark att det brände när skiten skulle ut. ”The chili excperience”, sa indierna och så skrattade vi.
Det var min första erfarenhet av att möta en annan kultur och den har präglat mig och gjort mig till den jag är. Andra har förstås andra erfarenheter. De flesta har nog ingen erfarenhet alls. Jag vet att jag kommer att bli påhoppad för den här historien av alla äggskallar och järnrörsretoriker. ”Indier. Som om de nånsin har varit ett problem. Och om den där jävla PK-pajasen tycker det är så spännande att äta konstig mat, varför låter han inte ett gäng ensamkommande flytta hem till honom?”
Det känns ibland hopplöst, som om vi faktiskt kommer från helt olika planeter. Vi är svenskar allihop men vi har helt olika uppfattning om vad det faktiskt innebär att vara svensk. Om några år kanske jag får barnbarn och om lyckan och livet är på min sida får jag se dem växa upp. Det går fort och plötsligt är de lite större och jag antar att vi då kommit så långt att varje unge har sitt alldeles egna Google inbyggt i kroppen. Man frågar inte längre farfar hur det var förr utan man får upp bilder ur historien i sin inre dator istället. Till exempel av människor - vuxna och barn som i rangliga båtar på stora hav flyr för sina liv från krig och tortyr, som döda spolas upp på stränder, som får tårgas sprutat i ögonen vid höga taggtrådsstängsel, som blir spottade och sparkade på. Det kommer de att hitta på nolltid, barnbarnen.
De kommer att bli rädda och de kommer att undra och de kommer att fråga. Vill jag då se dem i ögonen och säga att jag tittade åt andra hållet? Vi bor verkligen i ett Lyckoland. Vi hade kunnat hamna var som helst men vi hade turen att födas just här. Här där vi har det bättre än de allra flesta andra människor i världen. För det är en enda värld vi går omkring en liten stund i och varje människa vi ser på de där bilderna som flimrar förbi är just precis det – en människa som du och jag och som vi kan lära oss något av om vi bara vågar närma oss. En människa full av tankar, erfarenheter, nyfikenhet, fantasier, drömmar och förmågor. Precis som du och jag. Vi behöver varandra och i min värld är det rimligt att vi som bor i Lyckoländerna hjälper de som inte gör det.
Därför tycker jag att vi ska glömma det där med ”vi och dem”. Ni får kalla mig naiv. Pinsam. Idiot. Ni får kalla mig vad ni vill. Men jag tror på riktigt att alla människor har rätt att finnas till. Det var så jag tänkte när jag skulle tolka ”Happy Nation”. Och visst ja förresten - jag lärde en av indierna en av mina väldigt få specialiteter, att rita Barney i Flinta. Han blev mycket glad”.