Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Lennart, Leonard

Snälla Håkan, vi måste tala ut

Publicerad 2011-07-06

Håkan Hellström – vi måsta prata allvar du och jag.

Kan vi börja om?

Helena Trus.

Du och jag känner inte varandra. Jag har aldrig träffat dig. Men jag kan tänka mig att du är en fantastiskt inspirerande människa.

Men, tyvärr. Jag. Är. Inte. Ditt. Fan.

Jag känner ingen sorg för ditt Göteborg. Jag ger inte dig min morgon.

Och jag vet att många kommer hata mig för att jag skriver följande: Att skuttiga ”Kom igen Lena” tar priset. Så fort jag hör gitarriffet till intro och du tar de första gälla tonerna ”sluta dröm om det ljuva liveeet...” blöder mina öron. Små, små droppar som rinner ner mot mina axlar.

Jag har inget emot dig personligen, jag gillar bara inte din musik.

Dina genomarbetade texter går inte rakt in i mitt hjärta. De träffar snarare mitt i solarplexus.
 

Jag har många i min närhet som fullkomligt älskar dig. En kollega som säger att ”en person som inte gillar Håkan är känslokall”.

Men det är jag inte. Jag är känslomänniska ut i fingerspetsarna.

Redan 2001 gjorde du ett bejublat framträdande för första gången på ”Allsång på Skansen”. Nu är det sjätte gången du står på Sollidens scen. Flickorna skriker som vanligt så högt att det hörs ända till Avenyn och får båtarna i Marstrand att guppa i takt.

Publiken älskar dig. Kritikerna älskar dig.

Jag måste ju vara dum i huvudet.

Jag har länge provocerats av ”prettopersoner” som okritiskt höjer dig till skyarna. I diskussioner om din storhet beskriver de dina texter som något som berör själen för alltid.

Men inom mig händer det ingenting.
 

Konstigt nog kan jag känna känslan av utanförskap. Som att jag är tjejen på mellanstadiediskot som inte riktigt vågar dansa, som mimar i stället för sjunger i Luciatåget, som låter rädsla stå i vägen för att hitta kärlek.

Men visst finns viljan där. Viljan att förstå vad fasen det är jag har missat. För det verkar vara något stort.

Håkan, vi kanske kan börja om över en kopp kaffe?