Idolerna är redo att explodera

Men Nöjesbladets Martin Söderström saknar en vätebomb.

Egentligen är det helt logiskt.

Och det kan bli finfint.

På fredag ska idolerna klä sig i arenakostymen.

helskärm

När ”Idol” ska trä på sig en ett nummer större kostym är det bara självklart att låtarna följer med. När programmet flyttar från en kall studio i Nacka till riktiga konsertarenor vore det märkligt om inte musiken sträckte på sig, började göra armhävningar och frenetiska situps.

Temat är alltså Arena. Kort och gott.

Ni vet, låtar som för länge sedan slutat kura på källarklubbarna och som egentligen bara kommer till sin rätt då den framförs på idrottsarenor, i ishallar och stora klotformade byggnader i Stockholm. Och sett till att programmet nu lägger i ytterligare en växel och stegrar sig mot finalen känns temat lika självklart som en bandana på Steven Van Zandt.

Det kan dessutom blir riktigt finfint, det här.

Efter några veckors trevande och stillastående stampande är det dags att produktionen lägger varenda hand på termostaten, bränner luftkonditioneringen och lägger hela budgeten på att feberhöja temperaturen i tävlingen.

Det här är helt klart rätt väg att gå. Alla fyra idoler har faktiskt chans att lysa starkt och klart på fredag.

Som helhet får både tema och sånger tävlingen att kännas tajtare än någonsin hittills i år.

Som vanligt är vissa av låtvalen tveksamma, vissa diskutabla.

Vad jag saknar mest?

Tja. Det skulle vara ”Where the streets have no name”, då. Arenarockens svar på vätebomben, om man så vill.

I somras såg jag Bono och grabbarna smula Ullevi till grus och rulla hela Göteborg framför sig till tonerna av sin egen kolossala skapelse två kvällar i rad.

Det var mäktigt i ordets mest bredbenta, flaggviftande och masspsykotiska betydelse.

Den låten hade suttit säkrare än ett glödgat spjut i det här sammanhanget, och jag är övertygad om att Erik Grönwall hade kunnat göra något riktigt smaskigt av den.