Skärgården succérecept för Sveriges Television

Svensk tv-publik älskar skärgården. Rekordpublik alltså för tv-teamet Carin Mannheimer och Viveca Lärn med 2,4 miljoner tittare för första avsnittet av "Saltön". Jo, jag tror det är just precis skärgården som drar, där har svenska tv-serier alltsen tv:s svartvita barndom skapat sina allra största framgångar.

Eller har nån glömt "Saltkråkan" som lanserade Tjorven, Båtsman, Malin och den svårmodige, lättretlige antihjälten farbror Melker l964 och blev stor konst med Olle Hellboms stramt raffinerade bilder av en oförstörd skärgård till Ulf Björlins sublima musik.

Grunden var lagd. Sen kom alla tiders tv-succé med Bengt Lagerkvists "Hemsöborna" som under sju lördagkvällar våren l966 synliggjorde Strindberg för miljoner på ett sätt som teatern och biofilmen aldrig lyckats med. Här lanserades Allan Edwall och debuterade en späd oskuld vid namn Sven Wollter vid sidan av en magnifik Edvin Adolphson och lysande Sif Ruud, plus förstås en ny påminnelse om bildkompositioner av hav och övärld till den kräsnaste av musik, Bo Nilssons kristallklara koncentrationer. Fem miljoner svenskar fick en upplevelse för livet senast sommaren l999 när Strindberg fyllde 150 år. Men - bäst av allt - sen i höstas finns storsuccén på dvd.

Hösten l997 kom "Skärgårdsdoktorn" och

Johan Steen på "Saltö" med nya publikrekord för den svårmodige ensamme pappan så väl spelad av Samuel Fröler att han blev Sveriges sexigaste karl.

Helena Brodin som sjuksköterskan gav

slitsystrarna ett ansikte och Ebba Hultkvist blev tonårsstruligheten själv som Wilma.

Framgångarna förklarades med att publiken kunde identifiera sig med rollfigurerna. Det var vanligt folk i vanliga situationer hette det. Men receptet är ömtåligt. Man leker inte med öar hur som helst. Med serien "Skeppsholmen" hade manusförfattaren Lars Bill Lundholm inte samma framgång. Det gick inte att vara granne med Djurgårdsfärjan.

Med "Saltön" är tv alltså tillbaka på en isolerad ö. I stället för svårmodiga ensamma pappor som aldrig klagar profilerar paret Mannheimer-Lärn kvinnorna på ön som om tv:s stora genre relationsprogram inte gjort många framsteg sen "Svenska hjärtan".

Om tv vill ha en större publik än den trofasta - kvinnor i övre medelåldern - går det inte att skriva en serie som förbiser vad tv-kanalerna i-dag innehåller, alltifrån relationsprogrammen till den kvinnobild som växer fram genom de svenska dokusåporna.

Anki Larssons trevligt mulliga Emily är inte alls vad man hoppas: En glad vällusting som gillar kondisets sortiment av vaniljhjärtan. Det är för radikalt för Mannheimer-Lärn som vrider klockan bakåt ett par rejäla varv med att göra Emily till en svenska skärgårdens madame Bovary. Emily äter inte vaniljhjärtan för att hon kan bedöma kvaliteten på kondiset, utan för att hon tröstäter. Hon är nämligen alldeles för fin för den värld hon omger sig med. Hon känner att hon är ämnad för en finare värld, men finner sig gift med en tobakshandlare och jobbar själv på ortens pensionat.

Sympatierna går alltså genast till tobakshandlaren som - spelad av Tomas von Brömssen - dagligen lever med Emilys finhetssjuka med yttringar som att vilja skiljas redan halv tio på morgonen. Ändå är det tydligt att publiken förväntas identifiera sig med en Emily där Mannheimer-Lärn avstår från varje kritik, varje gnutta humor inför denna bortskämda, infantila, fritt framrusande kravmaskin.

Tack "Uppdrag granskning" för den lysande genomgången av tsunamikatastrofen, stor pedagogik till andlösa inblickar, krönt av den formidabelt orädda kritiken från ett oberoende proffs i räddningsbranschen - tala om integritet!

Kerstin Hallert