– Det mest absurda jag sett i "Idol" någonsin

Nöjesbladets Martin Söderström tar temperaturen på idolerna

Veckans tema kallar de för ”Las Vegas”.

Så hur tacklar då idolerna de klassiska showlåtarna?

Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats under torsdagens repetitioner för att ta reda på svaret.

helskärm

Tove Östman Styrke – ”Mack the knife”

Tove repar i strumplästen och omringas av dansare som svingar nyinköpta plastkäppar från Buttericks. Med bara lite mindre star quality på scenen hade det lätt kunnat bli loppcirkus av alltsammans. Men Tove är cool som en swimmingpool och öser ner oväntat mycket kraft och pondus i numret. Som en blandning mellan Sounds- Maja Ivarsson och Betty Boop, ungefär.

När hon dessutom tar i så att det distar i den gamla vintagemikrofonen är det snudd på omöjligt att inte övertygas.

Dagsform: Het.

Calle Kristiansson – ”It's not unusual”

Om rocktemat blev Calles återuppståndelse känns det här lite grann som ytterligare en biljett framåt i tävlingen. Inte för att han har brytt sig om att lära sig låtens text – den här veckan heller.

Utan för att han faktiskt sjunger skiten ur Tjuren från Wales gamla signaturmelodi. Hans whiskymarinerade stämband ger numret en naturlig air av coolhet som, skavankerna till trots, skickar mungiporna lodrätt uppåt.

När han får tillräckligt med feeling tar han till och med några små danssteg – utan att någon tvingat honom under pistolhot. Bara en sån sak...

Dagsform: Het.

Reza Ningtyas Lindh – ”New York, New York”

En riktigt svår låtnöt att knäcka. Men sångmässigt är det hur säkert och imponerande som helst. Som en ung Liza Minnelli på alldeles för höga klackar.

Men stjärnglansen saknas, numret står på tok för stilla och Reza själv kommer bort bland de åtta dansarna som viftar med discobollar som om jorden höll på att gå under.

Dagsform: Ljummen.

Eddie Razaz – ”Can't take my eyes off you”

Förra veckan sken han klarare än en SM-final i fyrverkeri. Nu tar unge herr Razaz, tyvärr, ett kliv bakåt. Eddie känns övertänd och koreografin är yvig och klämkäck till det pinsammas gräns.

Visst, numret är charmigt och glatt med ett busigt leende gnistrande i ögonvrån. Men sången är på tok för ofokuserad och framträdandet behöver tyglas ett par hekto för att inte slå över i överdrivet pilsnerfilmsmanér.

Dagsform: Ljummen.

Erika Selin – ”Sway”

Enbart sett till sången är det ett av Erikas bästa framträdanden i tävlingen hittills. Välskrubbat, nypeelat och alldeles fläckfritt.

Själva numret däremot är ofarligt folkhemssexigt och saknar riktig hetta och passion. Det känns lite viljelöst med en nervöst böljande koreografi.

Men håll för all del utkik efter den sjukt höga – och cementinfattat stadiga – sluttonen.

Den kan man råna banker med.

Dagsform: Ljummen.

Erik Grönwall – ”You don't have to say you love me”

Grönwall hade lätt kunnat yla sönder de finlindade och bristfärdiga nervtrådar som utgör låtens kärna. Men han hittar rätt från start och håller igen, men på rätt sätt. Utan att det någonsin blir mellanmjölk tar Erik ett steg åt sidan och tillåter själva låten att spela huvudrollen. Ett klokt val och en spännande inblick i att killen faktiskt har fler kort att spela än det hejdlöst kraftfulla.

Dagsform: Het.

Mariette Hansson – ”You to me are everything”

Den naturliga stjärnglansen skiner om Mariette redan när hon äntrar scenen och den här sortens solvarma sammetssoul är helt klart hennes spelplan.

– Känns mer disco, säger hon dock själv om bidraget.

Den vackra kärlekssången sjunger hon, disco eller ej, med en smeksam innerlighet. Men texten strular och på scenen händer mindre än ingenting. Hon har mer att ge än så.

Dagsform: Ljummen.

Rabih Jaber – ”That's amore”

Storfavorit hos en betydande falang yngre tittare. Och då jag satt lågt betyg på honom så ofta tidigare vill jag så gärna kunna göra något annat. Men jag är ledsen, ur ett popstjärneperspektiv håller det här inga mått i världen.

Omgiven av ett helt hav med Christer Sjögrens gamla plymer blir det här på sin höjd gulligt.

Som allra mest lite småkul. Jag menar inte att vara elak, men det går inte att komma från:

Kombinationen av plymviftet, Dean Martin och Rabih Jaber kan vara det mest absurda jag sett i ”Idol” någonsin.

Dagsform: Kall.